Hönsmamma

Andreas säger jämt att jag är en höns mamma, jag kommer så fort de ropar, jag tröstar om de slår sig, jag har hyfsat lång stubin, Zeke kan knappt gny innan jag plockar upp honom och så vidare. Men jag fattar inte vad det är för fel med det egentligen? Jag vill att de ska veta att jag alltid är där, att jag tröstar för minsta skrapsår och lyssnar när som. 

Jag vill att ska känna sig trygga och säkra på både sig själva och de i sin omgivning, då tror jag att de i framtiden kan lägga mer energi på annat, exempelvis i skolåldern - tänk om Vi kan få dem så säkra och starka att de inte behöver äns fundera på utseendefixering och mobbing - att de kan stå emot och kanske till och med förhindra att  sådant sker mot andra