Olyckan

I onsdags omkom en ung kille härifrån trakten endast 25 år.  Mina tankar går till hans familj, den smärtan de nu bär måste vara den värsta smärtan som finns, finns inget bot, ingen tröst inget som lindrar. Jag hoppas innerligt att de har människor i sin omgivning (jag VET att de har det) som gör alla de där små vardagliga saker till dem just nu, lagar mat, brygger en kopp kaffe, köper hem varor, gör en macka, tvättar, diskar, sopor, djuren, öppnar dörren ja allt som underlättar för dem. 

Ibland läker tiden inte såren, de blir bara lättare att leva med, en dag i taget, en fot framför den andra, ett andetag till.  Jag tror det är någon som står dem nära som måste tala om för dem och hjälpa dem med - andas, sov, vakna, gråta, vara, andas, minns, gråta, äta om och om igen. 

Måste vara tusen känslor som rusar genom kroppen, sorg, ilska, glädje, tomhet, svart, oro, skratt, gråt - och alla är lika viktiga och måste bearbetas. 

Tänker på dem. 

Jag kramar mina barn lite extra och är noga med att berätta för dem att jag älskar dem.