Högläge!!

Igår kom jag på den briljanta idén att springa hem ifrån Kyrkhult, där jag skulle infinna mig på möte framåt kvällen, sagt och gjort efter mötet styrde jag kosan mot Olofström och det var en fantastisk fin väg. Jag visste att rundan var nästintill exakt en mil, hade ett sommarprat i öronen, solen sken men det var härlig kylig höstluft och på det är det mestadels nerförsbacke till Olofström. Nu är  jag ingen uber människa och självklart är det inte kul hela tiden när man springer, men till största delen njöt jag av turen. 

När jag upplevde att det var lite tungt tänkte jag på min bror som cyklade 9 mil i helgen och på en vän som ska SPRINGA samma 9mil nu på lördag, då tänker jag att jag minsann ska klara att jogga 1 ynka mil! 

Så händer det; 

jag hade 1 km kvar, tänker "va skönt att jag nästan är hemma och 9km lätt avklarade" det är som att i samma sekund hjärnan slappnade av i en sekund  försvann fotfästet och jag stöp hejdlöst mot marken, där satt jag och fattade inte hur jag äns skulle ta mig upp. Det sjuka är att jag funderade i en nanosekund på om jag skulle ta en snapshat,,, sjuk i know !!! 

I mitt huvud har jag sedan tidigare att man "måste upp igen" så jag tog mig upp och började gå/ halta/ linka mig fram, efter några 100 meter ser jag att det blöder kraftigt från knät och mina fina tights är ett minne blott, kännde inte äns av detta sår (som är djupt) för händerna värkte så mycket. 

Min snälla och världsbästa man kom givetvis till min räddning, mötte upp mig med bilen och plåstrade om mig. 

Typiskt!!

 Vi hade i övrigt en fin söndag med en tripp till Karlskrona med ett ärende på mitt nya jobb, känns toppen redan nu, längtar efter att komma igång på riktigt. 

Hann även med att måla en vägg inne på killarnas rum och en halv husvägg ute, maken jobbade lite och som ovan nämnt även möte och alltså nästan en fulländad joggingtur, en fullspäckad dag vilken slutade med högläge och tryckförband!