Om vi lever...

Jag har haft ett litet, litet "bloggbreak" i över en vecka nu, haft fullt upp med diverse, besökt vänner, trädgården, målat, ungar, tränat, badat, möte och faktiskt lite jobb också.

Jag blir genuint glad när jag har nära och kära som tar sig tiden att ses, om än för en ynka kopp kaffe, att träffas, prata och bara umgås är viktigt för mig och det är så lite som krävs, så lite uppoffring som ger så mycket (åtminstone för mig!) eller rättare sagts så borde det inte vara en uppoffring att träffas, ska tvärtom kännas självklart och berikande. I de flesta fall är det jag som tar mig till andra, vilket i sig är märkligt då det offtast är jag som har bebis eller flera barn att ta med, sällan någon bara "droppar" in till oss, nu tycker jag det är roligt att uppleva och se andras hem och städer så det gör mig inget (för det mesta) - bara en reflektion 

Idag är vikings sista dag på dagis, jisses, får nästan en klump i magen av att tänka på det, både av sorg och stolthet! Igår när kompisar sa "hej då" till varandra vid hämtning så sa de "ses i morgon" - "om ingen är sjuk sa den ena eller är ledig sa en annan eller om vi inte lever sa en tredje" detta sa de utan sorg och helt bekymmerslösa, ett konstaterande helt enkelt - de är roliga de där små människorna. De har en fantastisk sammanhållning de "stora" barnen på vikings dagis vilket ger dem en trygghet nu när de ska till fritids och förskoleklass, och det är lugnande för en hönsmamma som jag. 

Igår joggade jag 5 km, känndes toppen. Bra väder, bra tempo - ca 5:30 per km. Förra veckan blev "bara" två löppass och det är nog något jag får vänja mig vid när jag ska arbeta till hösten.