Pojkarna!

Jag brukar tycka att mitt liv är ganska bekymmersfritt och lugnt, men sista halvåret har faktiskt varit allt annat än lugnt, flytten var som jag beskrivit mycket jobbigare än jag räknat med och renoveringen pågår än, det var dock fritt valt, så helt mitt eget fel, men ändå - jobbigt! Mitt jobb är i en expansiv förändringsfas där jag själv fortfarande är relativ ny på jobbet samtidigt som vi expanderar, klassiskt växtvärk. Jobbet kräver mycket! Det absolut svåraste är de sakerna som gällt och gäller barnen. Att Viking blev misshandlad efter bara någon vecka i sin nya skola behöver jag inte äns förklara att det tog allt jag hade, och en ny typ av oro föddes i mig. När folk sa till mig tidigare ”små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer” Tyckte jag de var hur fåniga som helst! Nu fattar jag! Det är verkligen så! Nu när Zeke bytt skola och de känslorna som det fört med sig har jag gått halvt sönder inombords. Jag klarar inte av att pratat om det utan att börja gråta! Jag har gråtit massor förra veckan över detta, känner skuld, jag som ville flytta, inte Zeke, men han får ta den tuffaste biten. Jag vet att mina barn har det bra, det går egentligen ingen nöd på dem. Vi har tak (nu ett väldigt stort tak) över huvudet, vi har mat på bordet och det fattas dem inget - med tanke på alla hemskheter runtomkring oss i världen är ”våra” bekymmer lindriga och I-lands relatera, men "never the less"  det är mitt liv och den verklighet jag lever i, så mina bekymmer måste ju få vara detta. 

I morgon är en ny dag, en dag för Zeke att kanske hitta en kompis på, kanske komma lite närmare en normal skolgång. Jag tänker på de som har barn som av olika anledningar inte trivs, kanske inte mår bra själva eller blir mobbade, tänk vad de får kämpa, både barnen och föräldrarna, fy, jag kan inte änns föreställa mig detta. Måste säga att båda mina barn är modiga som attans, Viking stod rakryggad redan dagen efter misshandeln, med oss vuxna som en mur bakom honom, vi skulle aldrig låta honom falla!  viktigt för oss! Och zeke han har minsann varit i skolan dessa dagar, han har inte velat, han har oro, ont i magen, tårat i ögonen, men han har ta mig tusan gjort det - det gör mig stolt och det inviger hopp! Något rätt måste jag ha gjort i livet!