Sista kastet!

Idag nåddes jag av den tragiska nyheten att min släggkastar kollega från min barndom och modersklubb Kyrkhults SK har kastat sitt sista kast och hjärtat har slutat slå. Så oerhört tragiskt och sorgligt. Det är många med mig som minns honom genom friidrotten, jag kommer aldrig glömma min tränare på friidrotts gymnasiet som aldrig heller kommer glömma ”Krille” ”han är den enda som kommit för sent till en tävling för han hade fastnat med foten i en harv!”. Du kastade kanske inte de snyggaste kasten, men du kastade långt och lyckades bra  i veteran tävlingarna! Nu har jag ingen släggkollega och inte ett castorama kommer gå utan  att vi kommer minnas dig. Märkligt hur tagen man kan bli fast man inte känner en människa så värst, sågs Max 3 ggr om året, kände honom inte ”privat” men han har ju alltid hängt med i ”ksk” på något sätt, liksom jag! 

Jag tror mig veta att sista tiden inte varit lätt, vilket betyder att detta kom förmodligen som en form av frihet för individen, det gör det inte lättare för de närmast dock. Ta vara på livet hönenini,, its now or nerver!! 

Slutade veckan med att jobba in i det sista, satt i Älmhult till 17, skönt att få allt klart! Eller klar blir jag aldrig, men för dagen o veckan könner jag check o bock! Vidare hem för att nås av den glädjande nyheten att Zeke o hans vänner skulle åter igen få åka in på isen innan A-lags matchen- lyckan var total! Alltså livet är både dock, hela tiden! Glädje och sorg, regn o solsken, vi måste dock lära oss dansa även i regn och våga hoppa i solskens pölarna! 

I morgon blir det släggkastning - varför ? För att jag kan!!!