Älgen lever!

 Oj, ni var många som trodde jag mådde dåligt efter gårdagens inlägg och det var inte min mening att få det att låta som att jag var helt under isen. Jag mår bra, tycker livet är toppen och känner mig ödmjuk inför framtiden, jag anser mig vara en väldigt privilegierad människa. Jag känner mig dock lite lätt förvirrad just nu och blir då okoncentrerad och kan tänka dessa existentiella tankar jag visade lite på igår. Jag kan tänka högt och lågt smalt och brett, glatt och sorgligt nästan i samma tanke, därför kommer det ibland väldigt många funderingar. Jag vet jag är kanske lite udda i det. Om du frågar mig så är jag världens enklaste människa och väldigt okomplicerad, frågar du min man så tror jag han har en annan åsikt - kan be honom göra ett inlägg bara om det en dag. (vilken lysande idé!) 

Jag vill alltid göra rätt val och även jag måste göra dem själv (chockerande!)  precis som Ni, vi gör egna vuxna, kloka, genomtänkta val hela tiden (eller ; )?)  Oavsett om de är kloka, genomtänkta eller vuxna så gör vi val och ibland är det faktiskt viktigt att göra ett val, fatta ett beslut och stå kvar vid det, då blir det rätt och vi behöver inte fundera som jag gjorde igår om det var rätt eller fel, kör på som om det är rätt så blir det rätt.

Till lite mer konkreta saker, jag har spenderat två dagar på skjutbanan i Mörrum denna helg och klarat av allt utom älgbanan nu, den gick ärligt talar riktig dåligt på älgen idag, alltså riktigt kass. Jag ryckte av skotten, istället för att krama försiktigt så körde jag "PANG, LADDAOM; PANG FORT SOM FAN, LADDA; PANG,LADDA OCH SKJUT IGEN, KVIQT SKA DET GÅ!, Jag måste öva lite till innan nästa uppskjutning så det där sitter som en smäck nästa gång. Men det är typiskt mig, det ska gå undan, ta i och få det överstökat, provledaren undrade om jag inte kunde andas lite! ska testa det.  

Vi har även badat, ja inte jag, men killarna har vågat sig på att doppa sig, ljuvligt att nu bara kunna sitta vid stranden och titta, första gången på 11 år som det kan ske. Innan har det varit att jag själv måste hålla, bada själv, bära, vakta men nu fixar de det mesta själva, vilken lyx.  

 

Igår fick jag reda på att två kända Mörrumsfiskare gått bort, den ena blev jag väldigt chockad över, en man som jag inte alltid drog jämt med men där vi hade ömsesidig respekt för varandra. Vi har träffats ca en gång varje månad under mina år och alltid utbytt några ord, tankar och åsikter. Sorgligt är bara förnamnet och hoppas det dröjer innan jag får höra sådana besked igen. Det påminner oss om att vi måste leva nu, det kan vara för sent snart. Det är därför jag försöker trycka in så mycket som möjligt här och nu!