What can I say - besides you're welcome!

Idag såg jag den klaraste regnbågen jag någonsin sett! Fast jag rent konkret vet att en regnbåge enbart är ett optiskt, meteorologiskt fenomen då solen lyser på nedfallande regn  är det ändå något magiskt med regnbågar, den där tanken om att det är en skatt vid slutet är kittlande. Vad som gladde mig än mer är att killarna också reflekterade över den "WOW" "KOLLA Regnbågen", att det kan dels lägga märke till dessa saker samt uppskatta dem gör mig lycklig. Att uppskatta det man har och det vardagliga betyder mycket för livsinställningen. 

Jag tror att jag uppskattar det extra mycket då det oftast inte är så! Så sent som i förgår hade jag och minstingen delade uppfattningar om det där. Han tyckte att han inte hade något att göra, inga grejer, inget att hitta på, inget att leka med, och det gjorde livet allmänt deppigt för honom just där och då, enbart i den stunden! Det provocerar mig då jag tycker att mina barn inte kan ha det bättre! De har ett hem, ja eller två hem med rum, värme, mat på bordet, skolgång som fungerar bra, ett rikt fritidsutbud, massor med grejer,  syskon, föräldrar, mor och farföräldrar som finns för dem, KÄRLEK,  de har ett rikt liv på så många plan, men de kan bara inte se det just nu! Det kommer ta många -MÅNGA år innan de uppskattar det som är NU, och det enda jag tänker på ibland vid just sådana diskussioner om att "det finns inget att göra" är "What can I say - besides you´re welcome....". Jag följer en familj på Instagram som just förlorat sin dotter på 7 år i cancer, på 4 månader gick livet för dem från "helt vanligt" till "no more", vilken smärta, vilken tragedi, de små sakerna i vardagen blir både viktiga och oviktiga i förhållande till detta. Viktiga då det är just de vardagliga sakerna vi måste uppskatta, det är de första vi längtar efter när de rycks bort och oviktiga då det faktiskt kvittar om du tvättat, diskat, gjort läxan, om inte hälsan och kärleken är där.

Jag tänkte extra på det idag då jag kämpar med läxorna med min äldsta skatt, han tycker det är jobbigt, han blir irriterad för att han inte börjat tidigare, för att han tycker det är jobbigt, för han inte vill plugga, men innerst inne vill han göra bra ifrån sig. Den där kampen som är svår att hantera själv när man enbart är 12 år. Jag tänker att jag pushar honom för att det är bäst för honom, vi övar och övar och övar,  han kommer (kanske) tacka mig en dag att jag tjatade och är jobbig just nu. Men hur jag gör det för hans skull, men han ser det precis tvärt om just nu, åter vill jag bara säga "What can I say - besides you´re welcome"!