Hur långt är ett bra liv ?

Igår gick jag till vår kära granne för att snicksnacka lite, jag gör det ibland men ändå för sällan. En av våra grannar är 96 år och har just hamnat på äldrevården, varpå jag då konstaterade att grannen jag just då pratar med är 89 år, "va härligt" säger jag då fyller du jämt nästa år! Nej! säger han bestämt, ”jag tycker det är drygt”, ”det är drygt att bli gammal”! Det är ensamheten som är värst konstaterar han, att gå dagarna in och ut helt själv (hans fru dog för 3 år sedan). Rubriken är såklart en retorisk fråga och skall inte missuppfattas som att det är en frågeställning jag går och bär på men nu börjar min hjärna snurra kring hur sorgligt det är att ha ynnesten att vara frisk och leva ett långt liv, men att vara ensam och uppleva det som meningslöst. Att nästa gå och vänta och längta till det är ens tur att dö! Eller är det just så det ska vara, att det är Egentligen det som är det optimala, att man känner sig klar liksom. 

Jag kan inte sluta tänka på de som  gått före, vilket lotteri livet är, ingen vet - där är vi alla lika, oavsett! Ingen vet hur långt livet blir. Jag kan också i detta resonemang tycka synd om de som enbart jagar ett långt liv och liksom glömmer att leva på vägen dit. 

Jag tror inte på evigt liv eller att det på något sätt skulle vara önskvärt, jag tror på min grannes liv, att leva ett gott liv och att få känna sig klar. Det fina är att vara tacksam för det lilla, min granne blir superglad när hemtjänsten kommer och besöker honom, fast de gått till fel hus (då han inte har hemtjänst)! Jag börjar också tänka på vad kan vi göra för att hjälpa honom sätta lite guldkant på sina vardag, prata mer, ta ut honom på utflykt, åka båt, överraska med middagar oftare, bara dricka 11 kaffe någon gång då och då tillsammans. Jag tror verkligen på att det är det lilla som gör skillnaden, att bara få prata, inte vara ensam. 

stora funderingar på en helt vanlig tisdag. 

Idag har jag tagit en joggingtur, en liten trevande tur på 3 km, första efter fallet. Efter att stått och frusit i ishallen först såklart. Igår körde jag ett core pass på lunchen och en timme padel med barnen, foten höll för det också, nu håller vi tummarna för att vi får vara lite friska framöver så ska jag kan försöka att bygga lite muskler nu i höst och vinter.