Lite av varje

Få saker gör mig lyckligare än när mina barn mår bra, skrattar, gör det de älskar och är bra på. igår spelade Zeke match och då kom 4 av Vikings kompisar att stötta upp Viking för att heja på Zeke i hans  match, fint att se dem tillsammans. Fint att släppa av Viking för att träffa en annan kompis på vägen hem, och att de sen hade egna roliga upptåg idag, det mår jag bra av. När jag var 15 var det mycket med kompisar, och det är så viktigt i den åldern, de formas mycket nu. Men det går snabbt i hockey och vips kan humöret vara i den djupaste dalen hos denna tonåring och mitt humör också med den. Är det så här det är att ha tonåring hemma? är det en berg och dalbana av denna kalibern? Jag vet inte hur jag ska hålla ihop eller hantera det om jag ska vara ärlig. Zeke som är 10 nu har förhoppningsvis då minst 5 år innan han är där, han kan om möjligt bli värre, å andra sidan levet jag med hans far, vilket underlättar, hoppas jag, det får vi se när vi kommer dit, finns inga allternativ så det får lösa sig, ett barn i taget! I helgen var alla barnen hemma, och ett barn är förbi, Tindra är snart 19, och näst på tur är Wille för att bli en humörsvängade tonåring, men där kommer inte jag ta in alla känslorna på samma sätt som jag gör med Viking, vilket kan vara bra, en fördel för Willes mamma och pappa som kan få hjälp av bland annat mig att hantera det. Jag tror inte barnen är medvetna om hur deras liv styr mitt liv. Jag fattar att det är så det ska vara och har varit genom alla tider, jag menar på ett känslomässigt plan.  

I skrivandets stund är jag i Stockholm, jag ska på utbildning och det är både ärligt att få bara vara jag ett tag men också ett konstant dåligt samvete för att jag inte är där alla sekunder. Jag fattar varför kvinnor behövde vilohem förr, jag tycker vi ska införa detta igen, de gånger jag får vila är när jag är på jobb. Det är lugnt för själen att komma upp till Stockholm ibland, i mitt tidigare jobb var det en gång i veckan ungefär, jag hade en kanonchef då som viste hur mycket energi det gav mig och såg till att det var möte minst en gång i månaden så jag kunde flyga upp. Andas lite storstad, det gör susen för min själ, precis som den skogspromenad också gör, jag behöver lite av varje.