Alla Andra bara är!

Är det bara jag eller känns det som alla andra bara är, och det är så enkelt? Jag tänker det så fort jag ser någon ut och gå, joggar eller tar en fika på stan "jisses" kan de bara göra det, Bara sådär, det ser då enkelt ut. Medans inget känns lika enkelt eller naturligt för mig. Att bara få till livet ibland kräver en logistik avdelning! Jag vet att det är lite självvalt, ett sätt jag valt att leva mitt liv på, jag, eller vi i vår familj gör väldigt mycket saker på väldigt många olika håll och det är säkert fler som undra hur jag gör än tvär om! Men för mig så ser "alla" andras tillvaro så enkel ut, de tar en enkel promenad, det gör jag om jag måste rasta hunden och har tid över, folk joggar en runda, jag önskat jag regelbundet hann göra det, de tittar på en film, när i tusan hinner man det? Sover middag på helgen, har bara hänt om jag är sjuk, ja ni fattar! Jag vet att det är i mitt huvud, att den där människan jag ser promenera helt enkelt på gatan, den kanske har värsta jobbiga vardagen och gick bara ut en runda för att få komma iväg lite, och så tolkar jag in något helt annat. jag vet det, men nu delat jag hur min hjärna funkar. Jag ser på någon som promenerar och tänker, jisses va härligt, bara ut och gå sådär. Medans vi vet så lite om varandra, alla har sin "skit" och det syns inte utåt. Pratade med en kompis om detta häromdagen, hon hade observerat en annan mamma som lämnar på fritis, som parkerar så långt ifrån skolan som möjligt och strosar bort och lämnar för att även   strosar till bilen efter, vi var häpna, vem gör det? Vem har ingen tid att passa och kan chilla till förskolan. Jag inser ju att det är vi som är skeva, att det kanske är deras grej, deras morgonstund, att det kanske max tar 8 minuter längre för dem än för oss andra. Men att vi ändå reagerade, strosa, ta det lugnt, inte stressa på morgonen - vem gör det? alla andra? Bara inte vi. 

Igår var jag med på fredag/morgon reflektionen vi har på det företaget jag jobbar på, ja, fast jag är sjukskriven, det ger mer än det tar och då är det värt det alla dagar i veckan. Att få bli sedd och bekräftad en liten stund var är värt mer än vissa tror. Jag vill hävda  att det är livsviktigt, igår reflekterade jag kring just det, att det är småpratat som kan rädda en situation, dagen, eller till och med någons liv. prata prata prata, jag tjatar om det till mina barn och man, de är inte så lättpratade, men jag tjatar på. 

Jag har en extrem inkännings förmåga, känner alltid av ett rum och dess stämning, jag tror ju mig såklart vara bra på detta och hantera situationer därefter. Jag älskar att småprata, inte alla gör det, långt ifrån alla gör det, men det är bevisat att det få oss att må bra. Igår, eftersom jag reflekterade över det på morgonen, passade jag på att förverkliga det, jag småpratade med kvinnan i Café kön, men tjejen i kassan och även med andra föräldrar på kvällens hockeyträning. När man som jag legat inne i soffläge i flera dagar känns det dels som om jag har lite att ta igen, men också att det är en extra ansats då huvudet varit mossigt efter operationen. 

småprata mer och strosa på morgonen är kanske det vi "alla andra" borde ta efter mer!