Hur stor är livets tårta?

Britta (Svärmors hund) ja hon sernockså skeptiskt på denna dag! 🤣

Idag är en dag när alla i familjen varit sura, arga eller irriterade för något. Tjurat, höjt rösten, inte gått att nå, arg, deppig, besvikna! Väldigt trist, väldigt ovanligt hos oss men troligtvis väldigt vanligt i en familj kan jag tänka mig. Jag vet att många upplever detta dagligen, att det är mer vardag än annat med bråk och frustration, men för mig är det katastrof och en enorm energitjuv, hade jag haft flera sådana här dagar hade jag varit helt knäckt och troligtvis fått gråa hår och blivit 20 år äldre direkt. Jag är extremt bortskämd med lite drama, inget bråk, inga skrik eller deppdagar så jag antar att jag får ta några jag också! Jag blir så berörd av att inte kunna vända någons humör, inte kunna argumentera på en rimlig nivå, inte kunna samtala normalt om saker. Jag som person tar in andras känslor och humör väldigt mycket, det liksom tar över även mig och mina känslor. Jag blir så ledsen inombords att det känns som en bit av mig försvinner, en tårtbit tas liksom från livets tårta och jag vet inte hur många bitar som kan tas bort, jag vet inte heller om man kan laga livets tårta, kan man fylla på med fyllning och ny botten? Ni fattar liknelsen antar jag. 

Jag tog en promenad innan och fastnade lite i tanken på om jag glömt bort mig själv genom åren? Vet jag fullt ut vem jag är och vad JAG vill? Det är lätt att jag fastar i vad familjen vill, vad delar av familjen vill vad som blir bäst för familjen, vad min man vill, vad hans vardag behöver, vad som förväntas av mig, vad som andra tror är jag. Jag skulle behöva bolla detta med någon, någon som hanterar de samtalen, någon som vägleder utan att döma. Jag tror ju på att det enda som vet det är jag, alla andra lever ju på bilden av mig, men ibland behövs rätt tankar och frågor för att nå igenom. En livs coach, finns det i små städer? skulle jag understå mig att lyssna på någon annan? tuff utmaning att få det uppdraget, men det hade varit kul att testa. Vänner, absolut, men de är inte där fär att ställa de jobbiga frågorna, familjen likaså.

Dagen har till största delen varit bra, vi har tillsammans varit på Zekes match, älskar när vi gör saker ihop, helt vanliga saker, älskar de samtalen som blir och hur kul vi har, ja med undantag för idag då, idag var det dålig stämning delux i bilen hem. Skönt att ni har det kass ibland också tänker ni, fullständig katastrof säger jag!! Vi blev även bjudna på en fantastisk middag hos svärmor som fyller år just idag, det var både trevligt och gott. delar av familjen var dock fortfarande på kass humör här, men kunde ändå uppföra sig, det är ändå fantastiskt att se, då känner jag att jag gjort något bra i uppfostran, att man ändå följer med på kalaset och beter sig som folk, fast man egentligen är sur och krängd, det är det minsann inte många vuxna som klarar! Det är jag förövrigt så trött på vuxna som inte kan bita ihop och bete sig i social sammanhang. Är det ett kalas  oavsett vad du tycker om någon annan på det kalast, SHOW up och bete dig!! Håll inte på att vara snäsig, sur eller annat, vi andra som inte har med konflikten att göra vill inte bli drabbade, det är värre än passiv rökning!    

Zeke är med grym på det viset att han inte låter sig dras ner av kollektivet, hans lag förlorade stort idag i matchen, och visst axlarna hängde lite men inte så att han deppade ihop helt, motgångar bygger också karaktär, det får man inte glömma.

Ibland kanske jag också blir "slagpåsen" för jag står stadigast? Jag menar inte det så kaxigt som det låter, men jag tror jag ger ett sken av att alltid vara stark och fixa saker och för mina barn så försöker jag göra allt, men ibland kan de inte få allt och då är det jag som får hela känsloregistret, hela! Så har det alltid varit. En mamma försvinner inte heller, det vet, eller ska alla barn känna och veta, men man få också då ta de där tårtbitarna av sig själv ibland! En pappas roll är annorlunda, de gör inga avkall på sig själva, de ger inte bort sina delar på tårtan, det är min upplevelse åtminstone, det är min roll i mina barns liv. 

En annan dyster sak, när vi ändå gör ett deppigt inlägg ; ). är att min hälsena inte läkt, den är värre nu än innan, det är en stor knut på den och foten värker, jag måste börja inse att springa halvmaran är väldigt hotad som det ser ut just nu. Jag ska nog hålla mig till min släggkastning, det är det jag behärskar och det är där jag bprde lagt krutet. olyckligtvis går det inte kasta med en svullen hälsena heller, men när den väl är läkt ska jag kasta så fort jag kan! Minst ett interationellt mästerskap får det väl bli inom ett år, helst i år såklart, men har dålig koll på NM, VM och liknande, var de går.       


Kommentarer

Populära inlägg