Hälsenor, tonåringar och bokskog
Fortfarande lite tagen över hur vackert Gotland är och hur hela den resan var nice, ska försöka ha kvar den känslan ett tag till, jag lurar verkligen på hur jag ska ta mig dit snabbast igen, helst redan i sommar men ändå undvika folkmassor. Det verkar onekligen svårt att få till en resa dit sommartid med bil, alla datum vi kollat är fulla på färjan, det går att åka dit utan bil, men det blir inte så lätt när jag vill att barnen ska med och kolla på det vi inte hann kolla på nu när jag och Andreas var där. Jag jobbar vidare på att få komma dit igen, fortast möjligast, måste gå!
Finns så mycket att skriva, eller rättare sagt finns så mycket i mitt huvud som jag vill skriva, och tänker, men så fort jag väl tar mig tiden att sätta mig ner så blir det lite blankt. När jag är ute kommer jag på så mycket bra ämnen som jag tänker "det där måste jag skriva om", sen kommer det 10 sådana till innan jag hinner sätta mig och skriva. Jag hinner tänka och uppleva nya saker innan jag skrivit om de första sakerna, det måste vara dagens I-landsproblem, väldigt tacksam för det, såklart.
I fredags var en av Vikings kompisar borta, ingen vista var hon var och anledningen till att vi blev inblandade var att hon sagt att hon skulle vara med Viking, när pappan ringer mig för att fråga när de ska hem, var jag väldigt frågande då Viking varit hemma hela dagen, jag kan inte äns föreställa mig vilken panik föräldrarna måste upplevt, mobilen var avstängd, snappkartan inte aktiv och alltså ingen aning om var hon kan vara. Som tur var lokaliserades hon, polisen var inblandad och "skallgång" gick men hon var oskadd med en för oss andra helt obekant kille,. Hon hade alltså ljugit om var hon skulle och vem hon skulle träffa. Detta är en ordentlig och trevlig tjej vilket gör lite att det blir lite så att alla de i umgängeskretsen blir lite drabbande, vi föräldrar blir dock thighta! Hur ska vi veta när våra barn tala sanning? ska vi alltid behöva dubbelkolla och fakta säkra det som sägs och ska hittas på? Jag är just nu tacksam för Viking fortfarande, vad jag vet, är ärligt mot mig och vill prata med mig, som sagt, vad jag tror och vet. Läskiga timmar där jag led med föräldrarna, en tjej som är borta med den kille ingen vet vilken är, ni kan ju bara tänka er vilka senarios som spelades upp.
Igår var med en sjukt läskigt ögonblick, jag är på maxi och mitt framför mig trillar en tjej ihop, alltså bang, rätt ner på golvet, Jag är som bekant SMS livräddare och tänker direkt hjärtstopp, min vanaa troget släpper jag allt jag har och kastar mig för att hjälpa, men så var det inte denna gången, hon fick ett anfall ett epileps anfall. föräldrarna var snabbare än snabbast framme och tog hand om sin dotter, tryckte på något sätt på nacken och bara höll om, de försäkrade mig om att de var vana vid detta, men det är inte jag, hann jag tänka, jag har aldrig haft någon mitt framför mig som bara säckat ihop, glasögonen flög och ja hon måste slagit sig hårt på betong underlaget. Tänk att leva med den rädslan jämt, att det kan hända var som, när som. Ögonen rullade på henne och hon skakade, inte mycket men lite. Det var ganska snabbt över ändå, men jisses vad et måste slita på denna stackars tjejs kropp, dessa anfall måste ta massor med energi. De undrade om jag var sjuksköterska, då jag släppte allt så snabbt och kom till unsättning, jag är långt ifrån det, men jag vill hjälpa och har ju tidigare även här tjatat om det här med civilcurage, vi måste se våra medmäsnnikor och hjälpa där vi kan, samma som med Vikings kompis ovan, kan jag hjälpa så gör jag det. Det gör väl alla? Det gär väl ni som läster här med?
Varning för mer ytligt inlägg nedan ; )
Min kropp svarar inte riktigt på min träning just nu, det gör mig deppig. Den vill inte som jag vill. Min kropp gör ont och inget känns lätt utan tvärt om, löprundan är tung, burpees är tunga, flåset är inte där och efter en löprunda i onsdags höll inte hälsenan. Den är öm och jag haltar fortfrande! Jag tror ju det är vikten som borde varit lite mindre, som mina knän inte gillar och som blev för mycket för min hälsena. Det är märkligt det där, jag vet vad som är felet men tar ändå inte riktigt tag i det. Jag vet att jag kommer må bättre och borde börjat för 6 månader sedan, men det här ständiga "gå ner i vikt" tjatet i mitt eget huvud är så jävla tråkigt rent ut sagt. Jag älskar mat och jag älskar att unna mig saker, men jag ogillar lika mycket spegelbilden och känslan av en kropp som inte är smärtfri. Varför kan man inte både ha kakan och äta den? Det där med att göra saker mer "måtta" och balans är ju inte min grej, antingen eller! I min värld så tränar jag mer än många jag känner, ändå kan jag inte svära mig fri från att äta vad jag vill längre!
Jag vet att det kunde varit värre, jisses, lite extra kg när man är frisk i övrigt, tänker på stackars tjejen med epilepsianfallen bland annat men den här ständiga "onöjdheten" i huvudet är jag så trött på. Varför ska vi (främst) kvinnor ha dessa ideal och press på oss att vara och se ut på vissa sätt. blir så matt att min egen hjärna följer efter och ger efter.
Jag tycker ju själv att jag har på för många kg på kroppen, men jag är och andra sidan väldigt tacksam för att (i övrigt) få vara frisk och framförallt ha friska barn. Jag jobbar med dessa tankar, ska man älta detta tills man dör, kommer jag dö lyckligare om jag går ner 20 kg eller kommer jag bara ha kämpat i onödan? Finns ju inget svar på det?
Det jag vill är att kunna träna och det känns lite lätt igen, lite medvind. Jag vill inte att mina knä ska göra ont, jag vill känna mig fin och pigg, det gör jag inte nu!
Ytligt inlägg över!
Frågan är då, är Broloppet i fara? kan jag? orkar jag? just nu kan jag inte sprina alls, gör ont av att bara gå. Jag ska vila fram till Torsdag tänker jag, jag ska ge det den tiden för att läka. Och då menar jag även vila från lyftningen också, jag kan inte hoppa inte springa och är rädd för att inte läka om jag ger mig på ett pass, så nu blir det lite vila, några dagar, vilket i sig är psykiskt påfrestande, men ibland säger kroppen ifrån, och det gör den nu. Viljan finns, och jag kan nog ta mig runt på lite pannben, men kommer kroppen hålla? Hur kommer jag må efter om jag tvingar mig?
För övrigt är det en helt fantastisk tid just nu, färgen på träden är magisk, denna "just slagit ut gröna" är one of a kind, tänk att vi får uppleva det varje år, magi. Det ger mig massor med energi. Ja jag skulle vilja ut och springa, men det får bli promenader någon dag till, då hinner man se mer. Bokskogarna kring Halen i Olofström brukar vara magiska så här års, så även kring mörrumsån där jag spenderat en del vårar i laxväntar tider (vi väntar just nu på blanklaxen) och nu får jag upptäcka nya vackra platser här vid vårt nya hem, kring Långasjön, Nytorpet och alla nyfunna hund promenadstigar
Nu laddar vi för match här hemma, fotbollsmatch för Zeke med Asarums IF, lite ovant att vara ny in i ett lag, mer ovant för mig än för Zeke tror jag. Jag är så van vid att ha koll på allt, matcher, barnen, lotter, kiosken, här är jag bara ny just nu.
Kommentarer
Skicka en kommentar