9 Kaffet är över!

Vi fixade veckan! Vi inte bara fixade den, vi briljerade skulle jag säga! Jag är stolt, nöjd, glad och sliten efter veckan som varit. Heltid i timmar hade passerat redan på onsdagen, och på torsdagen värkte fötterna och benen rejält, men har man satt båten i vattnet så ror man den iland och sådan klyschor. Samt att om man är kontroll nörd så får jag skylla sig själv att jag tror att jag måste vara där hela tiden, annars fallerar min plan. Event för 550 personer fixade och levererade på 3 dagar. Det är ändå både härlig och läskigt samtidigt att något vi planerat för, oroat mg för, legat vaken många timmar och funderat på plötsligt bara är förbi, så som med allt i livet, tiden väntar inte, den går oavsett, oavsett vad vi gör med tiden hinner med eller inte så väntar den inte. Det viste jag redan förra söndagen när jag skrev hur stressad jag var inför veckan som skulle komma, att den kommer gå förbi oavsett och att det snart skulle vara helg igen, det finns inga tvivel. Men det är också det som är vår yrkesstolthet i det vi gör, det är ingen slump att det blir bra, att det blev fina och minnesvärda upplevelser och event för samtliga beställningar, det är planering, timmar, möten, roddande, ändrande, många steg, många människors förtjänst. Men att njuta av planeringen, av resan i stället för målet är något jag fortfarande måste jobba med, det är ju liksom det som är hela livet, resan liksom. Fast det är hur jobbigt som helst att driva och jobba dessa projekt med event och upplevelser så ger det en så oerhörd tillfredställelse när det blir bra och när det blir bättre än jag kunde föreställa mig det. Absolut ibland måste "good enough" också få vara just det. Men för mig är det svårt, det ska inte vara "bara" good enough, det ska vara fantastiskt och gärna överlevarnas. 

Helgen var välkommen minst sagt, och det för att äntligen är hela familjen samlad igen, alla är här och frukostbordet är välfyllt. Vi firade Tindra som fyllt 18 och även tagit körkort, allt inom en vecka, det är dedikerat och målinriktat om något! Vi firade med brunch som önskat med vår familj, stora och små fyllde huset och det är ljuvligt. Synd att det är så kallt ute annars hade der varit gött att bara sitta ute och hänga hela dagen. När det kommer andra barn så leks det helt plötsligt med sakerna här hemma, som annars står kanske orörda, är det så hos alla? Att det är först när andra kommer och vill leka som de upptäcker att de faktiskt har massor att leka med?  Båda mina gudbarn var här, de är fina, jag önskar jag hade mer tid att träffa dem, att hjälpa till med att hämta och lämna dem på förskolan, passat och lekt, men det kommer kanske en dag när mer tid finns eller annat blir bortprioriterat. 

Träningen då? Den går åt skogen! Min hälsena är inte bra, den är ff svullen och värker. Efter min vecka på betong golvet på jobbet så blev den inte bättre precis. Jag siktar fortfarande på att genomföra loppet, men då måste den bli bättre, annars har jag ingen chans. Jag ska börja kasta lite slägga nu i veckan tänker jag, se om det är smärtfritt och fungerar. siktar såklart på SM i Augusti och gärna någon internationell tävling om jag får ihop det (och är hel såklart)         

Här är vår fina granne Lennart som gick bort i januari, som jag fick info om igår. Det var Tindra som körde en runda med Zeke och Wille till Olofström för att äta glass jag sa,"då kunde ni hälsat på Lennart". "men han är ju död" sa Viking som om jag skulle vetat detta, Viking visste alltså, men han var så säker på att jag viste så han har inte tänkt på att berätta detta, Viking har en granne hos sin pappas som var god vän med Lennart, därför viste han det. Jag är liite rädd för att människor jag inte haft kontakt med på länge faktiskt också kan gå bort helt utan att jag någonsin kommer få reda på det. Jag hade så många fina vänner under min tid i USA från hela världen, som jag troligtvis aldrig kommer att få chansen att träffa live igen, det gör mig ledsen av bara tanken. 

Igår fick jag alltså  reda på att vår fd granne har gått bort, och det inte nu utan flera månader sedan, chokad blev jag! varför vet jag inte det? Varför har ingen meddelat mig det, vem skulle gjort det? Ja inte vet jag, hand barn kanske? Jag är oerhört ledsen att jag inte viste att jag inte gått på begravningen att jag inte var där! jag var och hälsade på augusti, 5 månader senare är han borta! Hoppas han fick mycket besök på slutet, hoppas barn och barnbarn hälsade på honom. Han var ensa, efter att hans fru gick bort, hon var också en härlig människa. De finaste grannarna man kan tänka sig. När jag var mammaledig med Zeke så droppade vi förbi på 9 kaffe lite titt som tätt. Den generationen kan man lita på när det gäller struktur, är det 9 kaffe så är det det, varje dag, goda tider. Bullar finns alltid i frysen, saft i kyen och kaffet bara ett knapp tryck iväg, det är grejer det!  Man vill ju vara den personen som levererar den känslan, att det alltid är välkommet med besök, att dörren och hjärtat alltid står öppen. Tror världen behöver mer 9 kaffe och bullar! 

Mer 9 kaffe åt folket säger jag!