Krasslig och en dröm som jag inte kan släppa

Jag är fortfarande lite krasslig, är det inte typiskt, bli sjuk när man är ledig, eller är det just det som är bra, ingen stress med återhämtning eller ett visst datum jag måste bli frisk till, ja det kvittar ju egentligen, nu har jag varit sjuk och det får ta den tid det tar att bli kvitt det. Jag har troligtvis åkt på den där mykoplsman som varit så populär! Hostan kan vara väldigt långvarig stod det på 1177, ja ja, vad är en bal på slottet. Om jag ska gnälla lite så hade jag gärna velat lägga ledigheten på att kunna träna, vara ute, gå långa promenader med Loke, men det får vänta till jag är bra igen. Men det kunde ju varit mycket värre också, kunde blivit inlagd, kunde fått maginfluensan, kunde blivit sängliggande helt!  

Idag ska jag ta mig i kragen och ta ut allt som barrar inne, jag har tagit in halva skogen säger ungarna, jag älskar ta in gran, tall och mossa, så fint i all sin enkelhet. Dock blir det mindre härligt när det barrar lite här och där, lika fint det är att ta in det lika skönt är det att ta ut det när det "gjort sitt" 

Igår gick vi från 9 personer till 4 personer i huset på bara några timmar, vilken skillnad, blev tomt helt plötsligt. Vi är sällan mer än 4 personer nu förtiden, jätteskillnad mot att vi alltid var 6 personer varannan vecka innan. Ska bli spännande att se nästa år, hur vi hittar nya rutiner och ny vardag med nya utmaningar  som väntar 1 februari för familjen. 

I veckan hade jag en dröm som var läskigt sann och som satt sina spår i mitt huvud. Jag drömde att jag räddade ett barn som höll på att drunkna, pappan hade struntat i att rädda barnet. När jag väl fått liv i barnet och värmt det så kom det en hel flock med dess familj och släkt och skulle ta barnet, de var inte alls kapabla att ta hand om ett barn, de var smutsiga, barfota, inga renakläder på och allmänt läskiga typer. Jag stod där med ett barn i famnen som inte var mitt, men som jag absolut inte kund lämna till sina föräldrar, de hade tagit död på det, garanterat. Jag visste inte vad jag skulle göra och när jag vaknade var det så klart allt och jag tänkte direkt att detta är för vissa vardag. Det finns de som jobbar med detta och måste ta dessa beslut varje dag, att lämna barn hos föräldrar som de vet inte kan ta hand om det på det sättet som krävs eller ett barn behöver. Vidrigt. Tänk så många barn som far illa, speciellt nu under jultider, som får se både det enda och det andra. Barn som längtar efter att skolan ska börja igen så de får en normal plats att vara på, en tryggplats, där de för några timmar om dagen kan känna sig som barn och i trygga händer. Står nästan inte ut med tanken. All eloge till Er som orkar jobbar med sådan, jag hade aldrig klarat det. Började googla på Familjehem, hur fungerar det? Hur går det till? räcker man till även för det? Om inte jag räcker till, vem gör det då? vem tar hand om Barnen? 

Jag är stolt över mig och mina kollegor på Paraply, i år lämnade vi alla över julklappar till kvinnojouren, för att de som fått gå ifrån allt, som inte vet hur deras framtid ska se ut eller var den kommer finnas ska få en liten paus i allt hemskt, att kunna ge sitt barn en julklapp. Att de barn som flytt med sin mamma ska kunna få en julklapp och något att hålla fast vid och minnas in den mest svåra tid. Det var fint att få lämna över 32 julklappar till Kvinnojouren i Karlshamn. Jag kanske verkligen inte är rätt person att bli stödhem, men alla kan göra något och de som kan bör.