The memories bring back memories!

Ibland fastnar jag i att titta på kort, att scrolla eller bläddra i bilder, digitalt eller IRL Det är verkligen en promenad längs "memorie Lane", oftast utan att hålla någon i handen. Jag minns detta från när jag var liten också, i mitt barndomshem hade vi ett skåp fullt med bilder och album, där kunde jag också fastna, både i att titta på bilder från min egen tid men också i bilder som var innan min tid. Jag har alltid tyckt det varit roligt, som ett härligt att få uppleva saker igen och att försöka förstå sådant som jag inte varit med om, som att läsa en bok eller lägga ett puzzel om ens egen historia.   

Jag både älskar och hatar det. Det är för det mesta ljuvligt att minnas tillbaka allt härligt jag fått vara med om att återuppleva det för en nano sekund, mycket minnen kommer just tillbaka när man tittar på bilder, de ligger inte latent i huvudet hela tiden (vore orimligt mycket information att lagra). Det är härligt att minnas men det kan också göra ont. Smärtsamt och härligt samtidigt liksom. Tider som inte kommer tillbaka, vissa människor kommer jag aldrig få träffa igen, plaster jag  aldrig mer kommer få besöka, upplevelser som kommer förbli enbart minnen. Jag hatar "aldrig mer", har aldrig kunnat förlika mig med just "aldrig mer". Har haft svårt för begravningar och människor som går bort (vem har inte det !) Jag Säger aldrig "farväl", säger hellre "vi ses", fast jag vet att det kanske vi inte alls gör! 

Numera tittar jag inte på bilder som är äldre än mina barns födelseår, av många olika anledningar. Dels så har jag inte dem i min mobil men det är ingen att dela minnena med! Ingen som delar mitt intresse av att titta på dem, och att titta på bilder där man själv inte har någon koppling är inte kul. Vi kan väl alla enas om  att titta på andras semesterbilder är inget kul alls. 

De albumen som jag tittade i som barn är utspridda hos mina föräldrar (tror jag) och där är vi sällan. nu förtiden så har vi bilder digitalt, men jag försöker beställa fysiska bilder ibland, det är roligare att titta på klassiska kort. Jag borde egentligen skapa album, men jisses vilket hästjobb det hade blivit nu när jag ligger decennium back. Men kanske, bara kanske det kan bli till en dag. Borde göra album till barnen, det uppskattar de kanske inte nu, men om 20 år kanske (eller 30!)    

På bilden är det Zeke som går på NK i Stockholm som vi besökte i veckan som gått. Ett minnen jag hoppas att han kan se tillbaka på och minnas när han blir större. Jag har mina specifika minnen av Stockholm från jag var där med min familj när jag var mindre.