Rotlös men inte hemlös.

 Var känns det som hemma in i själen?  

När inte barndomshemmet är kvar, var är hemma då? Jag har inte hittat det än, alltså den fysiska platsen, den mentala biten är jag hemma på! Jag kan vara var som och vara bekväm i mitt eget sällskap eller må bra så länge jag har alla med mig! Hela min familj måste vara med, ink hunden då är jag lugn. Men det kanske inte finns just denna enda platsen, inte för mig, troligtvis har jag kanske också haft chansen att fa ha denna plats, men lämnat av olika anledningar, eller inte tagit chansen? I new York ville jag verkligen leva och dö! Det var en plats som fyllde mig med glädje och stor tillfredställelse. Att komma in till Manhattan efter en lång flygning till New Ark Airport, känna avgaserna och pulsen, då var det fantastiskt! Jag öör inte säker på att jag hade känt så nu idag, men då, då var det hemma. vid ryssbergetsfot var också hemma ett tag, en ljuvlig bostadsplats, och efter 4 år i Växjö kändes det som en plast jag kunde bo på! Nu har vi bott 10  (TIO!!) år på samma adress, rekord sedan jag flyttade hemifrån som 16 åring! Ändå känns inte detta hem som den "riktiga" platsen för mig, för oss. Inte här som är sista boendeplatsen.  Men var är då min/ vår plats? Var kan själen få ro? min själ? Vi har varit på åtskilliga husvisningar genom åren, varje gång hoppas jag den där filmiska känslan ska infinna sig om att "här", "HÄR" är mitt hus, mitt hem, här ska vi bo! Känslan har inte kommit! Jag letar vidare, kanske är det just den biten jag inte kommer få klart i mitt liv. Rotlös men inte hemlös. 

Jag kan ju också vända på det och säga att jag har fått uppleva så många olika platser att kalla "hemma" så det räcker för en livstid! 

Cause anywhere is paradise when you're with the one you love, Anywhere is a place that's nice when you're with the one you dream of!