Att känna ensamhet i sällskap

 Med risk för att blir för djup, tro inte att jag är deprimerad, men jag gillar att ibland få tänka lite extra, prata lite extra, spekulera och resonera om saker och ting, oftast inte sådant som andra vill resonera kring.  Jag har inte mött så många andra som tycker lika som jag vilket gör att jag kan känna mig ensam. Att vara ensam fast jag inte är det är det heller inte många som kan förstå. Vi har olika behov och gillar olika saker vi människor, vilket i grunden är bra. Det gäller att hitta balansen, alla måste ha personer i sitt liv som både ger och tar, ibland blir det ett brist på de som ger om jag pratar för egen del. Jag får ofta känslan av att jag ger och ger och ger men få väldigt sällan tillbaka, vilket gör att jag töms och följden av det kan ni  räkna ut. För min del krävs det väldigt lite för att fylla på, en fin gest, ett snällt ord. 

Jag tycket att vi alla ska bli bättre på att sprida lite glädje. Om någon gör dig glas, säg det! Om ett förtag gett dig bra service, säg det! Om du saknar någon, säg det! Har du lärt dig något, ja dela då med dig utav detta. Kunskap är i min mening helt meningslös om du inte delar med dig!  Dela med dig mer, av allt, glädje, kudos, kommentarer, åsikter, av allt du tror att fler personer kan få glädje av. Och vi ska också alla bli bättre på tvärt om, sprid inte dynga- det kommer bara tillbaka " in your face". Varför (ink jag själv) är vi ibland så ivriga på att sprida rykten och annat skit snack vidare, varför? Jag tycker vi ska bli bättre på att tänka "vem mår bättre av att veta detta", om svaret är ingen så knip igen!! 

I somras ordnade vänner till oss en fantastisk överrasknings fest/event, det blev jag glad av! vi visste att vi skulle ses och att vi skulle göra något, men inte vad! det blev en heldag på Brokamålagård, Mat, tävling, dryck och trevligt sällskap - helt fantastiskt!