På gatan där jag växt upp.

 Ytterligare en helg som går till den lyckliga minnesbanken. Förra helgen gick till historien på flera plan, främst logistik och upplevelser. Denna helgen var också speciell, nästan mer speciell! Jag har  längtat efter just en av dagarna länge. fredagen spenderades i Älmhult för öppning av ett nytt kontor. På Sparbanken Eken har vi flyttat in kontoret från Delary till Älmhult. Ett stort och historiskt kliv för Banken. En helt ljuvlig lokal som liksom trollatsfram i en fantastisk byggnad. Gamla August huset inrymmer numera inte en pizzeria utan en jättefin bank. Att ha fått vara med i projektgruppen för detta, som styrelserepresentant  har varit både en ära och lärorikt. Det är inte gjort i en handvändning att öppna och flytta ett kontor, all eloge till de som verkligen fick det att ske. Älmhult ger mig massor med energi, det finns en speciell aura där uppe i Ikea businesscenter, en dynamik som jag inte hittat på någon annan plats faktiskt. Jag passade även på att dels bjuda in en vän på invigningen och då den senaste uppdateringen. Fredagen gjorde mig verkligen energifylld och jag kände mig lyckligtlottad att få vara med om detta. Det var även en insperations föreläsare som jag aldrig tidigare lyssnat på som var jättebra. PG Wettsjö, en man med mycket humor, exceptionellt kroppsspråk och retorik i en ljuvlig combo. Det han sa var så rätt och så roligt samtidigt. Det var rätt på det som vi jobbar med, bemötande, kontakta, kommunikation och att vi "bara är människor" i det. Han hade självdistans och skojade om sig själv mest, det är kraftfullt tycker jag. 

Så kom vi då till Lördagen, som började med ett kiosk pass på Zekes hockymatch. Kanske inte det jag längtat mest efter nu under sommaren, men det ärbara att hugga tag och ställa upp. Jag har bryggt mer kaffe under mina 44 år än de flesta gör på en hel livstid! vad gör vi inte för att föreningslivet ska gå ihop? allt för många gör inget! Det är en liten klick som ställer upp, alltid, som sliter och faktisk har kul ihop, det blir spå mycket enklare då, om det faktiskt inte blir ett straff för mitt barn väljer att idrotta, utan ett privilegium. 

men till det jag längtade mest efter, lördag eftermiddag, då styrde jag mig Fridafors för att träffa tre av mina barndomsvänner, två som jag känt sedan vi föddes i princip och en kär vän som kom till vår lilla by i 5 klass. En av mina barndomsvänner har jag inte sett på 29 år! Hur galet och samtidigt så fint att äntligen få ses. Att träffa dem som jag delade mina första år med är speciellt, att träffa människor som minns vem jag var, hur jag var, vad jag sa, och jag får dela med mig av mina minnen av dem. Att träffa vänner där vi delar samma uppväxt det går inte beskriva hur det kändes, de minns saker jag inte minns, skulle vilja lyssna i evighter på upptåg och upplevelser vi delade. Vi hade en fin uppväxt på många sätt i lilla Fridafors, det var en annan tid, en svunnen tid jag är så tacksam för att få ha växt upp i. När vi var små kunde vi alla husen, vilket som bodde var, vilka som vi kunde sälja till och vilka inte! På den tiden var det jultidningar, frallor, vi gick påsktanter, vi sålde majblommor, ja vi hade koll. Vi fysiskt knallade runt och knackade på, det är ju främmande idag för dagens kids. Jag och mina vänner gick gata upp och gata ner i lördags, vi mindes, delade minnen, och njöt av varandras sällskap igen. Dessa gator har vi gått på sålänge vi kunnat gå! Dessa gator har lärt oss gå, cykla, köra både moppe och bil. Vi gick förbi bäcken där vi lekt, den står nu orörd, helt fri ifrån barnhänder och fötter som byggt barkbåtar, rensat bäcken, dämt upp bäcken, badat både frivilligt och ofrivilligt. Det var både fint och sorgligt samtidigt. En tankeställare om att det är dessa åren som format oss, och det är där vi har de starka minnena och då kopplar jag det till Mina barn som just kommit ur dessa åren vi upplevde tillsammans. Vilka starka minnen har de från sin barndom. Det ska jag fråga en dag när de är mogna att prata om det. 

Jag kommer leva på detta länge.