När hände detta?

Flera gånger denna sommaren har det slagit mig, när kom vi hit i livet? När blev barnen så stora? Hur kom vi ur småbarnslivet så snabbt? Hur kan den tiden vara förbi? Hur i hela friden kom jag hit och var tog tiden vägen? 

På färjan hit till Gotland, där vi varit nu i veckan, var det en hel del barnfamiljer med små barn som skulle över, där vi satt var det allt annat än lugnt. Inte för det störde mig alls, jag tycker att barn är barn och de får röra sig och de får låta, de är aldrig i vägen. (Men jag sticker inte under stolen med att det är skönt att det inte var mitt ansvar) Det slog mig verkligen hur vi är förbi det där, blöjor, spring i benen, grät, skrik, tålamod som rinner över.  jag petade på Andreas och pekade på våra barn som satt snällt framför oss, stilla, icke skrikandes och  körde ett kortspel, "har du tänkt på hur gött det där är?", han nickade och höll med. Om någon behöver gå på toa så gör det det, vill de äta så gör de det, helt utan min hjälp (förutom swish då) Ska vi gå någonstans så är det numera omöjligt för mig att bära dem, deras ben är starkare och piggare än mina, åter igen, när hände detta?

Jag fastande lite i de tankarna, jag är oerhört stolt över våra barn och hur enkelt det är och har alltid varit att resa, åka, vara iväg med dem. För mig är det viktigare än för Andreas att de får vara med när de kan, att de också får uppleva olika saker i livet när tillfälle ges. Jag inte bara tror utan vet att det ger så mycket de tar med sig in i framtiden, som de kan berätta för sina barn sen. 

På ön har Viking jobbat på skrotgården, varje dag har han stigit upp själv och cyklat dit, han har skaffat sig egna kollegor och en arbetsdag, helt på egenhand. Han har fått göra "vanlig" jobb, på en vanlig arbetsplats och allt vad det innebär. Andres har också jobbat om dagarna såklart. Jag har turen att min minsta son är intresserad av historia och hänger gärna på saker. Zeke och jag tog en guidad tur på Maria kyrkans vind. En guidad tur bland hemliga rum, gömda dörrar och små smala trappor. Att göra detta i en byggnad som är över 800 år gammal är coolt. Byggnadsnormerna på den tiden möjliggjorde inte denna tur för varesig rörelsehindrade eller klaustrofobiska personer. Vi tog oss genom kyrkan och fick dess historia. tänk om alla historielektioner varit på detta sättet, med en inlevelse och dramatologi, då hade kanske mer årtal, kungar och presidenter fastnat i huvudet. 

Denna veckan har jag längtat efter, jag har längtat hela våren och hela sommaren till just vecka 31. På flera sätt blev den exakt som jag tänkte, få saker mycket bättre och på en del punkter inte alls kanon. Det är förbannelsen med att alltid ha höga förhoppningar och en klar bild av känslan upplevelser är tänkt att ge mig, det är sällan det införlivas och extremt sällsynt att de överträffas. Vi har alltså haft en riktig workcation vecka, precis som vi brukar, någon jobbar alltid något varvat med god mat och upplevelser.  

Planerna jag hade för denna och nästa vecka har redan gått i kras, ja, de gick sönder, så jag ger upp semestern redan 5 dagar in i den och taggar igång för att ta ledigt senare i höst i stället. Det blir kanon det också, snart där det dags för Gotland igen. Redan innan vi lämnade Gotland hade vi nästa tur planerad, det ger mig energi och lugn.