Flygplaster och dömande

 Flygplaster är spännande, jag blir så nyfiken på var och en av alla dessa människor, var ska de? Var har de varit? Är det jobb eller är det privat, ska de bort eller hem? Vad gör alla annars, var kommer de ifrån? På flygplatser tycker jag det är lite som ett vakuum, som en fristad, här är alla på lika premier på något sätt och vi alla ska sätta vår liv i de där piloternas trygga händer. Vissa ska på sin första resa i livet, vissa ska på sitt livs resa, vissa ska göra sin sista resa, vissa ska hämta någon och vissa ska rymma iväg och aldrig mer komma tillbaka till samma plats. De flesta av oss är här av fri vilja, vill jag tro, medans vissa här är för att kli eskorterade någonstans, inte så många hopas jag. Flygplatser är fulla av förväntan de är avslappnande på något sätt, just så är det för mig nu i livet. Ett tag i livet tyckte jag det var som en jojo liv att resa hit och dit och vara ensammast i världen när man är på stora flygplatser själv. Jag tänker på tiden jag bodde i New York, då kände jag mig både ensammast och lite cool samtidigt som gav mig både fram och tillbaka flera gånger själv, och då hade vi inte smartphones, kunde inte sitta och scrolla insta då inte. Numera flyger jag inte mycket alls, Gillar inte direkt att flyga, men jag gillar att resa, ni fattar skillnaden? Älskar att vara på väg, att vara på flygplatsen men gillar inte själva flygningen så mycket, läskigt tycker jag. 

Det här med att fastna i andra människor och att "alla andra" är si eller så, fast man inte har en blekaste. Gissa, döma och drömma samtidigt. Undrar om andra gör det samma på mig, eller det vet jag ju att det gör , fått massor med sådana rolliga, och skrämde, kommentarer om det bara denna helgen. De har kollat min profil, de har koll på mina konton och har googlat mig, hoppas det stämmer överens med deras förväntan de hade. Blev dock lite fundersam över en kommentar som var i stil med  "du har faktiskt ett eget liv", jo jag har ju det! Jag hade mitt egna liv när vi träffades och jag har det nu också, försöker balansera jobb, uppdrag, familjen AB, hushåll AB och föreningslivet och dess uppdrag också, barn, hundar, alla ska ha sitt, och så jag då! Jag har mitt egna liv. Nu lever vi som familj och jag har noll eget liv om vi skulle se det så, utan här menandes, att jag har mitt egna jobb och karriär = jag är inte hemmafru. Jag drog tolkningen lång tror jag, jag tror kanske bara personen var imponerad av min profil, men min hjärna har en tendens att spåra iväg, speciellt om det går till det negativa hållet. 

Jag blir alltid kommenterar på ett eller ett annat sätt, det kan vara mina kläder, mitt hår, min idrottsgren, min bil eller liknande, alltid ska det kommenteras, fattar att jag bygger såklart upp detta lite också, men just att jag ofta får kommentarer om klädsel gör mig lite orolig, hade vi bott i en stor stad hade detta aldrig hänt, och det är ju inte så att jag klär ut mig, jag klär kanske upp mig lite, har det jag gillar. Viking sa häromdagen att "har du klätt ut dig idag", nej min son jag har klätt upp mig, stor skillnad. Och då hade jag bara ett litet diadem på mig. Det ska jag göra mer av 2025! Jag ska klä mig bekvämt och snyggt varjedag! ja det ska jag minsann! Fast vad jag tycker är bekvämt och snyggt det varierar, jag älskar tights så väl som klänning, mysbrallor så väl som paljetter, oerhört varierat kommer det bli, som mitt humör ungefär. 

Jag tänkte på det, jag har gnällt på Vikings tonårs humör, men det är lika mycket mitt för klimaktierts, PMS humör som ligger till grunden varför jag är som jag är och tar hans humör. Som förresten har varit ljuvlig igen sista veckorna, han har varit hos sin pappa lite och fått lite mindre stirr från mig kanske, kvittar, han mår bra nu och då mår jag bra. Jag är så oerhört tacksam att denna höst och all sin skit med hälsoproblem är över! Nu är det säkert dumt att jinxar detta då det finns 1000 saker som kan vara värre än det vi haft, men lite paus vore nice.