1a Advent och Vab

Det är så läskigt, jag minns när jag med sorg tog ner adventsljusstakarna i januari detta året, och tänkte att det går snabbt så är det snart dags igen, och nu är vi där! En månad kvar på detta året och snart jul igen, och sommar och sen jul igen! Nu råkar jag älska advent, jag älskar att det tänds upp, att få ha mysbelysning hela dagarna under denna annars så mörka tid. Jag älskat att det är lucköppning varje dag nu, finns ingen td på året det är så lätt att få upp de mindre barnen som mellan 1-24 december, det räcker med att säga "god morgon, vilken lucka ska vi öppna idag" och så var det klart. 

I helgen har alla känslor fått plats hos mig, jag har varit glad, stessad, road, ledsen och allt däremellan. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det är så svårt att ha ett barn som är 15 år, snart 16, alla känslor som ryms i denna fina pojk, alla frustrationer, allt är fel och rätt samtidigt, allt är bra men ändå åt skogen också samtidigt, det är som jag skrivit innan som en brant berg och dalbanan att försöka hänga med, och jag, som mamma har inget val än att hänga på, kräkpåsen är nära såväl som att händerna åker upp mellan varven. Känslan av att allt är annorlunda infinner sig och ger mig en slags sorg, Viking som ständigt varit "min person", min beskyddare min stöttepelare, han som varit öppen mot mig, go och glad är nu så långt borta på ett sätt. Jag känner ibland som om jag förlorat något, något som alltid varit är inte mer. Jag fattar att det är åldern och naturligt att "slita sig loss" att inte vilja vara nära sin mamma, att allt med hormoner, testosteron kommer på en gång. Jag fattar att jag inte kunde gjort något annorlunda, nu hoppas jag bara att jag gjort så han kommer tillbaka till mig när han mognar och landar själv. Nu ska ni inte tro att han flytt eller rymt, han bor mest hos mig men jag menar att han inte är där mentalt och relations mässigt som det en gång var. Jag har ju hört om detta av vänner, men trodde inte det skulle drabba mig, ville inte det skulle drabba mig, ville ha kvar vår speciella relation. Jag finns här, jag försöker och jag försöker men jag försöker också ge honom space såklart. Men jag sticker inte under stolen med att det har nästan tagit kål på mig senaste tiden.  

Idag har jag Vabbat med min minsta son, som än håller sin mamma nära, och jag kan inte låta bli att tänka på om jag kommer tappa honom också om 5 år eller så? Då har jag 5 år kvar då jag får finnas med inte bara vara en funktion. Om 5 år kanske min stora son kommit långt i sin mognad och hittat tillbaka, jag hoppas och längtar och fasar samtidigt. Vi kan inte göra annat än att vara här och nu. Jag har så många fina stunder att vara tacksam för och jag har övat in en sinnesnärvaro att njuta av det. 

Jag kan inte minnas när jag Vabbade senast, men jag kan säga att dagen varit allt annat än betungande, det är som om jag fick en extra helgdag. Dagar som idag är nog sådana dagar "vanliga" människor har på helgerna, då jag jobbar eller är i en ishall. Jag har handlat, lagat mat, dammsugit, moppat, tvättat, pyntat och tränat samtidigt som jag passat upp på sjuklingen, ok tagit några möten också, helt enkelt fått massor gjort, helt ljuvligt! En bonus dag i en annan så trist situation med sjukt barn. 

Nu har jag och Zeke kollar igenom Idol här på kvällen, vilka känslor det framkallar, vilka känslor musik framkallar,  helt magiskt, det påminner mig om varför jag jobbar med det jag gör och det alla mina kollegor gör, vi hjälper till att sprida denna magin, till andra, det är fint! Älskar att sprida värme och glädje och känslor. Många tankar som kommer upp när känslorna blir nära, speciellt nu med barnen, föräldrar och människor som är nära.