Nå mål i Vemdalen 2025

Det verkar numera som om alla åker skidor en vecka (minst) om året, mitt flöde senaste veckorna har svämmar över med härliga skidbilder från än det ena stället än det andra. Vi är inget undantag, vi är också på skidresa i fjällen. Vi njuter av frisk luft, snö, att vara ute och i rörelse hela dagen. Mina lår värker och jag är helt slut i kropp och knopp efter dagens alla timmar i backarna. Gårdagen måste varit något slags rekord i hur många åk och höjdmeter vi tagit oss igenom. Ungarna åker mest, deras energi tar liksom inte slut som min. Jag lägger dock all min fokus i kontroll och att bromsa i varje sväng, jag åker inte bara som de gör, jag tar min tid på mig! Mäkta stolt över att jag åkt två röda backar redan, igår var jag dock rädd under tiden, inte som i måndags, då var min hjärna positiv inställd på "you can do this" medans igår var det mer "måtte jag komma ner med livet i behåll", bara inställning, bara hjärnan som spelar mig ett spratt. Barnen åker allt, röda, svarta spelar dem ingen roll, jag är så sjukt imponerad och stolt över dem. Vi reflekterade en snabbis idag över hur enkelt det är nu mot för 7-8 år sedan när 4 barn plus sig själv skulle göras iordning, idag är det bara en som behöver lite hjälp, annars helt självgående, vilken lyx. De tar också hand om varandra, Zeke som envisas med att åka mer bredvid backen än i har alltid minst ett syskon bakom sig som kan hjälpa till när kanske det där hoppet inte riktigt slutat som planerat.

Jag njuter av att bara vara här, att sova länge, sitta i underställ hela dagen, äta enkel husmanskost i stugan, titta på serier, att för en vecka inte ha några tider att hämta, lämna, stiga upp, köra till, det är frihet och lyxigt för mig! Jag har läst en bok, skulle haft en till med mig! Jag har bastat varje dag, jag har druckit varm oboy med mintu, vi umgås och är aktiva ihop! 

När jag åker i backarna kan jag inte tänka på något annat än nästa sväng, hur underlaget är och var familjen är i förhållande till mig, inga jobbiga tankar som surrar eller stör mig, förutom min rädsla för branta backar då! 

Min hjärna kan dock inte koppla av, sitter en stund med mail och chattat varje dag! Så har det alltid varit, det är alltså mig det beror på och inte jobbet! Eller är jag helt enkelt oumbärlig! Jo så måste det vara ; ) Jag har funderat på det där, vi lär ju oss att "ingen är oumbärlig", alla går att bytas ut! Men det är väl inte en härlig känsla alls?!? Kan vi inte låta folk tro att de är oumbärliga åtminstone, det är ju mycket mer peppigt och motiverande än tvärt om!