Grå moln på en fin vårdag!

Denna dag började med informationen att en barndomsvän inte orkat längre och valt att avsluta sitt liv. Sorgens skugga har följt mig idag, jag undrar varför? Jag vet att han haft ett tufft på flera plan. Jag har inte pratat med honom på 20år, har inte äns sett honom, fast vi bor nära, har han sett mig? I vår ungdom har vi tränat, festat och rest ihop. Det är andra personen detta år som tagit sitt liv, båda män i 50 års åldern. Så många frågor så lite svar! 

Jag letade genast upp gamla bilder idag, bilder på resor vi gjort, fester vi haft. Vi har skrattat och hittat på massor med skit och har livet framför oss. Min hjärna är lite grå och ”tjock” idag av både glädje över de minnen vi haft men sorg över den smärta han måste känt inuti för att ta detta beslut. En annan god vän sa till mig, eller mer tillrättavisade mig när jag beklagade mig över hur folk som varit ”helylle” plötsligt bara ser mörker och begår hemska saker, fortfarande är helylle, att hjärnspöken kan man inte rå för! Det är så sant, jag om någon borde veta. Jag tjatar jättemycket om hur tankarna spelar mig spratt ibland, tänk då för dem som totalt har fastnat in mörkret och negativitet, de som inte kan hålla näsan ovan ytan och som får kippa efter andan. Jag blir också rädd, tänk om det händer mig, lova att dra upp mig då? Lova att hjälpa mig se klart om himlen just då är svart.  

Denna personen var en av dem som lärde mig burna med bilen, sådant man inte kan idag då det inte finns handbroms, ovärdeligt, 😂

Hur kan vi hjälpa varandra i detta, kan vi se tecken innan? Kan vi rädda varandra? Jag förespråkar ju pratat, pratat om allt och inget, pratat hela tiden! 

Minnen, fint med minnen ändå!