Det går fort Nu

Älskar denna bilden, en av få på oss allihopa och där vi dessutom är ute och gör något. Här gjorde vi ett uppdrag för moder jord, för naturen, för ett vattendrag och alla som lever därikring. Närmare bestämt var det Mörrumsån som fick lite omvårdnad och barnen fick kunskap kring varför sten och död ved i ett vattendrag är gynnsamt för de som lever där. Premiären vi var på förra helgen handlade om just det och andemeningen att "alla kan göra något". Det där tjatar jag om lite då och då, vi alla kan göra något, just idag, något litet för någon annan, vi kan inte ensamma rädda världen, eller jo jag vill ändå tro att vi kan det, du kan rädda hela världen för någon annan, det är just världsbilden vi måste ha perspektiv på. Jag kan absolut tycka att vi ska lyfta blicken och se längre än dit vi själva kan se, men vi kan inte in för mycket, det är då vi kraschar och saker känns oövervinnerligt, ångesten kommer och vi tappar fotfästet. 

Idag är min brorson ett år, ett år just idag! Det är perfekt att han är född den 25 Januari, han kom med löningen. Min förstfödda är snart 15 så mina minen av just det där första året med sitt första barn är kanske inte glasklar länge. Jag började jobba ganska snabbt efter att Viking fyllt ett, vi bodde då granne med dagis vilket var fantastiskt skönt, steget var inte så stort och jag kände mig så trygg med alla pedagoger eftersom jag pratat med dem och sett dem vara med barnen i flera år innan. Jag reflekterade över just det förra helgen när vi hälsade på familjens snart andra 1 åring, min mans brorsbarn, de bor i Göteborg och ska snart skola in på förskolan. Då tänkte jag på just den känslan, att lämna sitt barn på ett helt främmande ställe hos helt främmande människor som man har noll relation till, varken platsen eller pedagogerna, ve och fasa. Så klart är de utbildade och professionella, och jag förstår att det inte är några som helst problem men ändå den skillnaden. Jag är tacksam för den tryggheten jag känt för mina barns fröknar och den tryggheten de skapat med mina barn. Det var först när Zeke tvingades (vi tvingade honom) att byta skola förra året som jag upplevde denna panik det skapade i både mig och honom. Vi kände inga, inga barn, inga vuxna, aldrig varit på skolan tidigare, det var hemskt, vi grät båda två. Dock var skolans personal fantastiska och hjälpte både mig och honom att fixa dessa första jobbiga veckor. Ja det är alltså något alla ska gå igenom och det är snart dags för båda brorsbarnen att ta den resan. 

Jag har ju också äran att vara gudmor till en liten tjej, henne fick jag äran att hämta på förskolan i veckan, och det var så härligt att dels kunna hjälpa till såklart för föräldrarnas skull men också ljuvligt att få höra "Iddaaaaaaaaaaaa" och någon som tar emot med öppna armar. Det blir inga mer barn för mig, för oss, jag orkar inte med mer oro och stress så jag är extra glad för att det nu finns 3 små bebisar i vår direkta närhet som förgyller vår tillvaro. 

Min gudson tillika brorsson fyller alltså ett idag, en dag jag längtat efter, en dag när min bror har sin egen lilla familj och har en förståelse för vad det innebär att ha barn, med ALLT vad det innebär, sömnlösheten, oron, kladdet men framförallt hur någon så liten kan komma att bli viktigare än sig själv och alla prestationer i världen kan slänga sig i väggen. Idag ska vi fira Vidar ett år!