Bubblig hockey dag

Som bekant är jag inte uppväxt eller har praktiserat lagidrott, jag får alltså nu med mina barn uppleva både det fina och det mindre fina med lagsport. Ni alla fattar fördelarna, delad glädje, kämmparglöd, kamratskapet och att aldrig vara själv. Men jisses baksidorna är att så många ska tycka och tänka om allt, laget, ledare, tränare och för att inte prata om andra föräldrar! Föräldrar som är som besserwisser där de sitter på läktaren, vars egna barn inte gör något fel såklart, men kommentera HÖGT om vad andras barn gör och inte gör, det går utmärkt. Räkna mål det görs inte på barnsidan, sjukt märkligt då alla ändå vet, vem räknar mest tror ni, jo de där högtravande föräldrarna på läktaren så klart, alltså jag förstår inte hur jag ska ha nerver att klara detta när de blir äldre, språket värre och kommentarerna vassare? 

Jag blir så arg, om jag hade hört någon pratat om mitt barn så hade jag inte kunnat hålla tyst. Det riktigt bubblade inombords, höll mig i skinnet och förökte undvika de andra lagens föräldrar. Det här med att "det är bara på skoj" det kan man ju glömma med lagidrotter, vuxna som inte beter sig, vuxna som inte kom så långt själv inom idrotten och nu bara måste vara självutnämnda expertkommentatorer!  Nej tacka vet jag jag Friidrott! Aldrig hört någon förälder skrika eller kommentera någon annans barn elakt under tävling. Skrika för att heja, ja men inte för att säga något om övertramp eller kast utanför sektorn eller liknande, mycket behagligare. Nu är det ju så att ingen av barnen håller på med friidrott så jag får ju snällt vänja mina nerver inför kommande år - eller kanske ska jag bli värre  

Så klart går det inte att jämföra (jag raljerar, som ganska ofta) idrotter på ovan vis, men igår var jag så arg att jag bubblade på insidan, det roliga var när jag förklarade detta för de andra föräldrarna i vårt lag i omklädningsrummet mellan matcherna, var det ett barn som utbrast " Ida-Maria, behöver du fisa?, jag dog av skratt, han hade ju bara lyssnat på att jag var bubblig inombords och undrade således om jag helt enkelt var fisnödig?! rimligt ändå!

Gårdagen var alltså en dag tillägnad hockey med Zeke, det var cup från morgon till kväll i Tingsryd, lite  nytt för mig och en sak jag antar att det är bara att vänja sig vid. Det är helt ok, det är trevligt umgänge, finns alltid kiosk och så får vi komma till platser vi annars inte hade besökt. Och såklart kul att följa sina barn när de får praktisera det bästa de vet i livet, för Zeke är det hockey!