Snart 50?

 Jag har knappt hunnit passera 40 så tycker mina barn att jag är nära 50! Jag pratde med Z häromdagen om decennium, att det är 10 år, "ja just det, då är ju du nästan 60", ääää, nej, verkligen inte! "oj, jag tänkte att du var 50", mmmm, visst". Och jag vet inte om det hjälper eller stjälper att försöka hänga med kidsen, att försöka lära sig deras språk och uttryck. Varje dag lär jag mig nya saker, "visste du inte det", "visste du inte att det heter så", idag pratade vi om olika klädstilar, om vad de heter och hur man ser ut om man tillhör dem. Ja det var inte många rätt jag hade kan jag säga, men jag tror jag mår bättre av att leva i min ovisshet. 

Idag var det äntligen träning igen! Jag tycker verkligen det är superkul på crossfit passen, det passar mig utmärkt. Att få både ta i och träna kondition är också genialiskt. Endorfinerna flödar efter ett pass, det är som att hjärnan får syre när man tränar och svetten lackar lite. Men jag erkänner, jag jämför mig och får fåfänga tankar jag också, jag kan komma på mig själv tänka att "jag är nog 20 kg "mer" än andra,  jag tror garanterat jag är äldst på våra pass och ja tyngst också då. Det är alltid så, jag är oftast utmärkande på något sätt, oftast yngst, störst, nu äldst (men ok, starkast ; )) Kan inte riktigt få kläm på om jag tycker det är bra eller faktiskt helt påhittat, jag kanske inte alls sticker ut, det kanske bara är i mitt huvud och att alla andra tänker lika om sig själva också? 

Just nu är det för övrigt lite, "nyp mig i armen känsla" vilket är gött och njutbart, jag förösker vara medveten och ta in varje minut jag känner så. Är lite trött dock, kan vara åldern (skojar ;))  

40 going on 50