Försök tills du kan

Måste man bara inte älska sommarkvällar? Perfekt temperatur, lite dagg, grannen som just klippt gräset, luft med mycket syre, sovmorgon framför nästkommande dag.     

I några minuter var jag tacksam för just sommarkvällar men i ärlighetens namn är det dock allt annat än sommarkvällarna som tar allt syre och tankeverksamhet från mig. Få saker gör mig förvånad såväl som besviken, men senaste veckan har nog slagit rekord i just detta. Jag är förvånad över vuxna människors beteende, deras val och deras sätt att kommunicera, eller kanske rättare sagt bristen på det! Hur har arbetsmoralen i landet blivit, eller är det världen so blivit helt skev efter covid? Som vanligt lägger jag alltför mycket hjärta och själ i vad jag gör vilket gör att jag blir oerhört trött, inte fysiskt för det är något jag alla dagar i veckan föredrar! Jag saknar att vara fysiskt trött istället för mentalt trött. Jag måste få in tränings rutinen med 3 ggr i veckan, ska prioritera detta framöver för att behålla min mentala stabilitet så väl som förhindra det fysiska förfallet som långsamt gör sig påmint.      

Jag försöker graspa de små positiva sakerna jag kan som kommer i min väg, men säg den lycka som varar?! Jag hinner inte bli glad för jag löst ett bekymmer förrän nästa kommer som en käftsmäll runt nästa krön!    

Det har givetvis hänt massor med bra saker, faktiskt övervägande bra saker, men det är de mindre bra som alltid tar störst oförtjänt tankeverksamhet och energi!  Dessa proportioner måste bli mer likvärda, det ska jag också jobba på! Jepp jag tror det är en inställningsfråga som måste övas på. Allt måste tränas på, jag kunde inte gå när jag föddes, kunde du ? Vi har lärt oss massor med saker, men när vi blir vuxna slutar många med detta, vi säger att "detta kan inte jag" och sen försöker vi inte äns, hade du gjort det som barn så hade du inte gått, pratat, cyklat eller simmat - vi har försökt tills vi kan!!! 

Samma måste vi göra som vuxna, försök tills du kan! Dessvärre tar alltför många den enkla exitvägen! Det är inte så konstigt att vi väljer att fly då detta är ett överlevnadsbeteende som lever kvar, men jag lovar att känslan av tillfredställelse av att stanna i situationen  och klara av det är värt det.