Att inte bli bättre, bara inte sämre

 Jag håller på att vela om jag ska anmäla mig till VSM eller inte. Jag kommer inte ha samma tid att träna som förra året, som resulterade i 3 av 3 möjliga guld, men formen känns ändå ok. Jag har gått ner till 3 pass i veckan och faktisk så känns det kroppsligt bättre, mindre stressad. känner inte att jag behöver träna mer utan är nöjd om jag får till dessa 3 pass, faktisk en behaglig känsla. 

Idag har jag kastat slägga och då började jag fundera på om jag kommit upp i den åldern där det är ok att inte kasta längre och längre utan att det är att ses som framgång om jag inte kasta kortare! Hänger ni med på den? Att det är fullt nog med att bara försöka bibehålla, inte stäva efter nya pers! Vilket i princip är det jag gör, jag kommer aldrig att kasta över 52 meter i slägga igen, men jag vill sträva efter att inte komma under 40.  Men fy va märkligt att förlika mig med tanken på att inte bli bättre, bara inte sämre !

Idag blev det faktiskt två pass, nu på kvällen så fick vi ett ryck och körde till Kyrkhukt igen för att bemästra hinderbanan, och om jag är lycklig att jag kom över 2a hindret - japp! Jag kom både upp och över på de där planken, däcken, nätet och väggen, repet däremot gav jag mig inte på alls. Men som sagt jag blev förvånad och så glad när jag kom upp, jobbigt högt upp bara, så det läskigaste var att hoppa ner på andra sidan ; ) 

Besökte ett av mina gamla projekt idag, Ällhölen och eremitstugan därtill, en plats som i min värld ingen borde hitta till men som varje gång det alltid dyker upp någon mer på, så märkligt!