Lite överviktig, oviktig och lite jätteviktig!

 Jag skulle inte vilja påstå att jag är en ytlig människa, ej heller fåfäng. Jag kan vilken dag som helst gå till jobbet utan smink och friluftskläder, gå till affären och handla utan att ha borstat håret och ta på mig mixade strumpor. Men samtidigt finns det något magiskt med att känna sig rätt klädd, känslan av de där nya kläderna som man känner sig fin i. Att vara obekvämt klädd kan fördärva en hel dag eller ett tillfälle, obekvämt är både fysiskt, att plagget sitter dåligt eller psykiskt, att detta kändes liksom inte riktigt rätt. 

Jag försöker alltid tänka till en extra gång på morgonen innan jag väljer kläder, vem ska jag träffa idag ? vad har jag planerat ? Naturligtvis har detta en praktisk vinkel, ska jag gå ut med ån där jag vet att det kan vara blött tar jag naturligtvis inte ballerina skor. Ska jag till en nätverkslunch tar jag inte stövlarna och så vidare.  

Jag vill påstå att jag som kvinna blir mer "dömd" efter hur jag klär mig och måste således alltid tänka steget längre än vad jag hade önskat. vissa dagar känner jag för att vara lite "pippi" och klä mig i färg och lite utstickande kläder, men då får jag ibland hejda mig och tänka efter, vem ska jag träffa idag.  Jag måste  tänka på vilken bild jag vill ge av mig själv och det kan jag bli så trött på, men jag förstår ändå problematiken - tro inget annat. Jag vet att vi människor har några få korta sekunder på oss att göra ett första intryck på en annan människa och det inkluderar hur vi står, ser ut, pratar och klär oss. Men det finns otaliga gånger jag har valt bort kjol till förmån för byxor för att verka mer "stark" och "okvinnlig", är det inte märkligt ? 

Det kanske är samma för män, vad vet jag, men det känns enklare. Det känns som om män inte blir dömda på samma sätt för klädsel för de har mindre och snävare alternativ, som att en bra bas garderob klarar det mesta. chinos en skjorta o kavaj och du är "good to go". 

Jag är en person som ibland är yvig, i min klädsel och gillar att sticka ut med hatt och poncho eller en röd jumptsuite. Men jag tycker ändå att jag är bra på att klä mig efter omständigheten, som en kameleont som försöker passa in överallt, en av mina styrkor. Jag har fått uppmaningen att tona ner mig några ggr vilket är märkligt, varför ska JAG anpassa mig, om jag vill ha hatt så har jag det, punkt.  

En annan sak jag har dubbelmoral om är vikt. jag tycker det är sjukt ointressant när andra vill gå ner i vikt, då menar jag inte att jag är ointresserad av personen i fråga eller dess problematik men jag tycker att antingen gör man något åt det eller accepterar man sin vikt. Men frågar du min man så gnäller jag en hel del om just min vikt. Det trista är att det inte finns några quick fix utan det är hårt jobb och beslutsamhet som gäller. jag har nu gått ner 5 kg och tänker gå ner 5 kg till, jag kämpar på, men jag vet att det inte spelar någon roll för någon annan. jag vill gå ner för att mina knän ska palla att springa en halvmara någongång igen, för att mina kläder ska passa bättre. Jag vill också känna att det är jag som har kontrollen över vad jag sätter i mig, istället för att sötsuget ska ha kontroll över mig. Jag älskar att fika och skulle kunna göra det flera gånger om dagen, men det är "sällan mat" och ska inte förbjudas utan intas vid rätt tillfälle - det jobbar jag med nu. 

Jag vet att jag som person är oviktig för många men jag vet även att jag är jätteviktig för vissa, och för mina barn vill jag tro att jag är överviktig, då jag vet att de är självständiga individer men så länge jag kan ska jag behålla dem under mitt beskydd och skämma bort dem. 

På bilderna nedan är jag lite lätt överviktig, men för en skitviktig orsak ! (Zeke i magen)