Komplimanger, Skelning och tacksamhet

Min man är bra på att ge mig komplimanger, vilket är härligt! Jag är däremot sjukt dålig på att ta komplimanger, jag brukar vifta bort dem i stället för att ta dem till mig. Korkat att inte suga åt sig av possitiva saker om sig själv, ska jobba på det och bli bättre på det! När i livet lär vi oss det? Som barn blir vi matade med possitiva saker och då blir vi glada, malliga och tar till sig, men när slutar vi med det ? 

Fick till en löprunda efter jobbet tack vare att Zeke kunde åka med morfar hem efter jobbet, så tacksam för det (Andreas har varit på resa i två dagar) Det var en seg runda idag men vilket härligt väder, vår i luften och vilken skillnad ute nu, nästan ljust till kl 18, det bådar gott inför vårens löpturer. Jag vågar fortfarande inte  löpa ut i nerförsbackar efter min vurpa förra året, minns hur foten vek sig och det var ett hårt fall, min fot är fortfarande inte stabil i sidled efter det, att det ska ta sån tid att läka lite utdragna senor. 

Ser ni bilden ovan? Ser ni att jag tittar rakt in i kameran, ovanligt för mig, Jag är född med brytningsfel och nedsatt syn på vänster öga och ni som känner mig vet att det kan se knas ut ibland. Jag vet inget annat, jag vet inte hur "ni vanliga" ser, jag använder i stortsett bara ett öga när jag tittar, skulle jag bli av med synen på det då är det tack och adjö för mycket av det jag gör idag (köra bil tillexempel). Det är mycket vi tar förgivet i våra liv, så snabbs saker kan ändras, och ja jag är medveten om att bli av med synen inte är det värsta som kan hända. 

Jag försöker att vara lite mer tacksam för allt så här på "äldre" dar, men det är en process. På tal om äldre så fyller min far år i morgon, passade på att ge honom en present redan idag, hoppas han tyckte den var fin (och användbar)