Har drömmar gått förlorade?

Jag rannsakar mig själv ganska ofta, tänker mycket, försöker dock att både döma och planera mindre, jag försöker verkligen vara mer här och nu än jag varit tidigare i livet, inte jaga lika hårt. En av de sakerna jag verkligen insett i en av alla mina tankesnuror är att saker jag drömmer om har jag redan haft så nära mig  och jag har gjort aktiva val som med facit i hand tagit mig längre ifrån mina drömmar, det visste jag inte då! Men nu vet jag! Jag skulle kunna ligga i fosterställning av ånger över val jag gjort, men ni som läst länge vet att jag varken tänker eller tillåter mig leva så! Jag lever inte för att ångra saker, jag gör bara inte det! Jag är stolt över att jag gjort saker själv för egen maskin hela livet. Jag har  absolut haft det bästa stödet jag kan tänka mig under min uppväxt, men jag vill minnas att jag skickat in varje ansökan själv, till alla jobb jag sökt, till skolor osv, alla flyttar alla beslut, allt själv. Vilket kanske hade varit bra att  resonerat kring med facit i hand såklart, men det var jag antagligen inte öppen för alls just då.  Jag önskar kanske att någon varit tydligare med att berätta eller visa att det är studera som sker som är livet, inte vad som sker näst. Jag önskar jag fattade mer då att vissa stunder kommer inte igen, det trodde man då "detta kommer jag vara med om så många fler gånger", news flash, det kommer aldrig igen!  Alla mina fina minnen är livet som hände, och de lever för evig! Men som sagt i mitt jagade har jag kommit steg ifrån det som jag drömmer om. Vad gör jag nu då? hur hittar jag tillbaka, eller hur hittar jag en ny väg?  

I förgår blev jag irriterad på en herre, en minster faktiskt, han tog inte mig i handen, men det gjprde han med de herrar som stod i kostym bredvid mig! Jag kunde inte släppa detta, hur kan en så vältalig, välutbildad minister i Sverige inta vara mer taktisk än så? jävla gubbstrutt hann jag tänka! Och då kom ju tankar och mina funderingar på varför, tänkte han att jag bara jobbade där så det var inte mig han skulle imponera på, ni vet borgare och bönder,, osv ;), eller är det för jag är kvinna, eller för jag inte har kostym? och oavsett anledning så kom jag då fram till att det är fortfarande bara en taktiskt och otrevlig gubbstrutt som inte tog mig i hand! Kan också ha varit för att vi såg dagen innan, men han hälsade inte fint på mig då heller så hur jag än vände och vred på det så kom jag fram till att han bara var en otrevlig gubbtjuv. 

MEN så kom jag på mig själv göra samma sak igår, fy fabian, då var jag bara en otrevlig tant som inte hälsade ordentligt på min kusins kille, jag kramade alla andra runt bordet, men inte honom, det var inte ok av mig och jag skäms för det, jag är alltså inte bättre jag heller! Jag har några få människor runtr mig som är vansinigt duktiga på att se och hör alla. Jag tänker speciellt på en herre som jag iof bara träffas i riktigt fina sammanhang, men han se alla, får alla att känna sig inkluderade. 

Sweden rock veckan har kommit och gått, det är som en bubbla, som en fin fin bubbla som är lika härligt när den kommer som när den är över, jag älskar festivalen, jag önskar dock att jag hade fler nära att dela den med, och just det är det jag försöker fostra, Jag har tagit med mina barn på festivalen tidigt och nu kan vi dela den magin den ger, Zeke och Viking älskar det nu också, på olika sätt såklart. För Viking är detta vänner, fest, umgänge och all in på olika plan i alla dagar, för Zeke är detta konserter som lever kvar, vara uppe lite senare än vanligt , äta mat, träffa folk och grunden till magin man upplever på just en musikupplevelse. Vi alla tar med oss olika saker, och jag ser fram emot att spendera flera år framöver med dem på festivalen. Det är magi,