Bebis och rotlös

Nu är det en månad sedan jag skrev mitt förra inlägg och det har hänt mycket, livet händer, jag har inte för avsikt att rapportera det som händer, det går inte, jag vill bara skriva av mig av mina tankar. Det ger mig mer.  

Är allt bra? den frågan både ställer jag och får jag (och garanterat ni också) i stort sett varje dag. Hur mycket ska man säga, hur lite? vem säger jag det till och är jag beredd på svaret jag kan få om det inte bara är "bara bra" ? Vi mår kanon, alla är friska, vi "gör" dagarna med skola, jobb och aktiv fritid, vad mer ska jag berätta? Händer det verkligen inget mer ? Och är inte det jädrigt lyxigt och bra egentligen? Det är (peppar peppar) just nu odramatiskt och friskt. Vi har inte varit mag eller kräksjuka, jag kan inte gnälla på Vab, då det inte skett en enda dag, det är lyxigt.  

Livet fortgår, livet pågår! Jag har en god vän som drev en blogg som hette  just så "Livet pågår". Det är just vad det gör, dagarna går, veckorna, månader blir till år, det är det som är livet, just nu, inte det som kommer sen. Det är så lätt att leva efter "sen ska jag" eller "bara x har varit", så har jag levt så länge jag kan minnas! Jag är kass i nuet. eller är det så att vi var bättre i nuet förr, för då fanns det varken gården eller morgondagen i visuellt uttryck som det gör nu med mobiler och SoMe, kanske levde vi mer i nuet då? Jag har inga svar, bara spekulationer. 

I flera dagar, ja till och med veckor har tankarna på en bebis kommit upp i mitt huvud, i små nanosekunder kommer tankarna, kanske en till? hu rmysigt? Är det verkligen aldrig mer? Är jag för gammal? orkat jag? kan min kropp? Ja alla dessa små funderingar poppar upp och har gjort ett tag nu. Tro mig jag tänker inte ha fler barn, jag vill inte börja om. Kanske är det hormoner som spelar mig ett spratt, kanske är det just att tiden rinner ut för det och då kommer tankarna. Jag hade mer än gärna varit gravid en gång till, varit med om en förlossning, klara en förlossning, det största jag varit med om, igen. Att höra de små andetagen, att ha någon som ligger och snossar på ens magen med benen uppe som en liten groda,  hur mysigt? Men nej, det går inte, jag har inte mer nerver, jag har inte plats för mer oro. 16 år sedan min förstfödda kom, de känslorna kommer aldrig igen, det där första gången med allt, kommer aldrig igen, men oj vad jag hade kunnat ge mycket för att få uppleva en bråkdel av det igen.  

En annan sak som inte lämnar mitt huvud är hur långt tid det ska ta för att jag ska känna mig som hemma på en plats? Vi bor nu i Asarum, i ett hus jag själv har valt, som jag är mer än nöjd med och trivs kanon i. det är tilloch med lite av mitt drömhus, sedan jag var liten har jag velat bo i en gamal skola, det gör jag nu!  Men är det "vårt" hus än? Hur lång tid tar det? Jag trivs jättebra här i Asarum, det är kanon, lätt att ta sig till jobbet, barnen kan enkelt ta sig till skola och fritidsaktiviteter, massor med bra löp/promenad rundor, nära till vänner och skogen, jag trivs kanon, men är det "hemma" ? När kommer det kännas som hemma? 

Hur ska det kännas, jag känner mig ständigt rotlös och rastlös utan att veta varför. Det är både bra och dåligt att känna så tänker jag! Jag tror att det är en romantiserad bild av känslans jag har av att känna mig  hemma. Jag tror att det hade varit annorlunda om mitt barndoms hem kvar, om mina mor och far föräldrar hade funnits och bott kvar i sina hem. den platsen som finns längst i mitt liv och där känslan av trygghet och ljuvlig harmoni finns är Idrottsplatsen i Kyrkhults. Om jag tänker på platser som är hemma för mig så är det just Villavägen i fridagars (mitt barndomshem) mormor och morfars hus i Kyrkhults och farmor och farfars sista lägenhet. Jag har så tydliga minnen från dessa platser, minns varje detalj i deras hem. En fördel med att inte vara så rotad på en plats är att om Andreas skulle säga att "vi behöver flytta till Canada med familjen" så hade jag sagt, "va kul, när?" 

Fast trotts jag känner mig rotlös och bebislös är jag lycklig, det är viktigt att förmedla, jag har allt jag behöver och lite till, jag ser det som lyxigt att kunna reflektera över mina tankar!