Tystnad och Ledarskap i en härlig blandning

 

I ett teamsmöte jag loggade in på i fredags så var det tyst, helt tyst, jag fick panik och ticks, jag måste säga något, bara något. Förmodligen en superstörig handling som inte landar väl  hos mina kollegor. Jag fattar att jag behöver jobba på det, det är inte normalt att alltid behöva göra sin röst hörd eller bara det faktum att inte vara bekväm med tystnad. För ett tag sedan fick jag en bok, ”Tystnad, värdet av att minska bruset”. Jag hade inte rört den förrän idag, jag började läsa den och inser än mer att jag måste jobba med att kunna vara i tystnad. Att vi idag också lever i ett helt galet brus i en ständigt uppkopplad värd gör det svårt för oss (alltså fler än mig) att just kunna finnas i tystnaden. Vi vill också alltid kunna allt, veta allt och det på alla områden i livet, ni hör ju det är ju inte bara omänskligt det är också onödigt. Det är som att vi  göds av bruset, vi måste ta tillvara på varenda sekund så pass mycket att effekten av det blir faktiskt tvärt om. Jag exempelvis vill alltid lyssna på något, prata med någon eller allmänt bara effektivisera min tid, hela tiden. Springer jag så lyssnar jag på podd, i bilden, pratar jag eller lyssnar på musik, jag mediterar inte jag yoga inte, jag är helt tyst när jag tränar, då bara kör jag och efter mår jag helt kanon. Jag tror att precis det som händer i mötet mellan människor, det oväntade och magin i att två tankar kan blir 5, sker om jag låter det vara tyst ett tag, bara ett litet tag. Jag läste att Einstein åkte ut på sjön i Schweiz när han behövde tänka, det gick ju bra! Finns antagligen en väldigt bra anledning för att många andra länders kultur och andra religoner lägger in tid för bön, meditation och tid för att vara stilla på ett helt annat sätt än vi här i Sverige. Jisses jag är inspirerad, ska börja bli tyst! Nej det ska jag inte, det är en del av min personlighet men kanske lite mer grundad i och eftertänksam. Ska börja med 5 min om dagen. 5 min då det är tyst, men tankarna får komma och de får gå. Jag återkommer i detta ärende!  

 

Har även funderat mycket på ledarskap sista tiden. Jag har sett så oerhört mycket dåligt ledarskap genom åren, men också mycket bra, mycket värt att ta efter och mycket reflektion till hur jag själv är och har varit. Ledarskap och livskunskap hänger ihop tycker jag, nu än mer än någonsin förr. Jag hade velat gå en ny ledarskapskurs som är uppdaterad i vad som faktiskt gäller nu. Humankapital och snällhet segrar över piskor och rivjärn alla dagar i veckan. Kan man verkligen lära sig bra ledarskap genom en kurs? Eller är det just viljan, erfarenheten och nyfikenheten som gör det. Jag blev själv chef lngt innan jag gått en enda kurs, och jag erkänner absolut att jag för 15 år sedan inte var den bästa chefen, men jag gjorde så gott jag kunde där och då, så även för 10 år sedan och för 5 år sedan. Men jag har förändrats, jag har blivit rikare på erfarenheter, misstag och tid.  För någon vecka sedan utryckte en  vän till mig attföretaget hon jobbade på fått en ny VD som ska vara bra då hon är ett riktigt ”rivjärn och kan visa var skåpet kan stå” , eller något liknande, andemeningen var så. Problem är bara att detta bolag, likt de flesta, behöver inte fler pekpinnar, piskor, glåpord och all en okunskap som kommer med det gamla sättet ätt leda verksamheter, bolaget behöver kärlek, energi, glädje, och ett stort hjärtat på rätt plats! Jag lever i en tro att humankapitalet är det viktigaste vi har, det är det jag kan och det är det jag jobbat med länge. Jag absolut älskar relationer, jag samlar på bra sådana. Det är lite av min superkraft i livet skapa fina relationer. Problemet med dem är att det går åt mycket energi, något jag ofta har, men också samma energi som får mig att vilja skrika rakt ut i tysta möten, alltså helt okontrollerat men också helt utan onda avsikter, helt med en vilja att bryta is, öppna dörrar och ta oss för gud skull bara vidare. I det ska jag nu då öva på att ge andra luften, komma med bättre tankar än mina egna, eller ok då, åtminstone andra tankar   

Ledarskap i en modern tid för generation Alfa, vad betyder det? Jag vet vad det betyder för milleniets och de där mellan, det är ett tydligt ”varför” i allt vi gör, ett tydligt IKIGAI= anledning att finnas. Att leda människor på en resa genom varför och meningen med att finns sträcker sig långt utanför KPIer och budgetar, det kräver också något helt annat av ledare, så vik hädan ni med de gamla härskarteknikerna och gubbfasoner (inte bara gubbar som utövar dem) kom med i matchen och öppna sinnet lite

Jag vill tro att jag varit och är en ganska bra ledare på många sätt, framför allt på mitt sätt såklart. På mitt sätt att sätta människan först, humankapitalet, värme och energi är det jag tror att jag sprider och har spridit genom åren, och vill fortsätta med såklart. Tillit har jag alltid satt högt och numera (men åldern) även erfarenheten som jag gladeligen delar med mig av då jag tycker att kunskap är helt meningslös om vi inte delar med oss av den! slut för idag!