Bruset, tiden, åren!

Läste ett så slående citat just, att vi förstår livet baklänges men måste leva det framlänges, tror det var så, om inte exakt så förstår ni innebörden i det. Det är så det är, det är lätt att vara efterklok och ja då är det ju för sent och baklänges. Om vi tror att vi vet saker som är bra för oss eller vi tror ska ske om vi gör si eller så, då är det baserat på någon annans fakta eller upplevda scenario, men vi kan ju aldrig veta. Är det då det som är tjusningen med livet, om vi kan omfamna det? Att inte veta. Och är det då så som Lyckoprofessorn säger, att om vi inte vet så upplevs allt som nytt och då upplever vi fler saker och då känns det som om vi har mer tid? Att det är bra att ta en ny väg till jobbet varje dag, jogga en ny runda, så känns det som vi upplever mer och då också vår tidsuppfattning annorlunda. Men kan det verkligen stämma? För mig känns det som om tiden står mer still om vi hela tiden gör samma sak, om och om igen, att om vi, som är min största skräck, fastnar i ekorrhjulet så kommer vi ingen stans, då är det som att trampa vatten. Har jag fel där? Är det en sådan sak som jag kommer till insikt med när jag inte har långt kvar, att vardagshjulet is the shit? Att det fina vore att foga sig i ledet, jobba 7-16, hämta barnen, lämna på aktiviteter, laga mat, läsa läxor och så repeat. Ni hör ju att jag vill "förtråkiga" det, men om sanningen ska fram så är det lite så de flesta av oss lever oavsett vi vill det eller inte, vi har tider att förhålla oss till! Är lite trött på det, men har insett för längesedan att det inte är någon mening att kämna mot hela systemet. När viking var liten var jag extra sur på det det, dagis skulle stänga i 4 veckor, ja ha, vem har bestämt att det är just de veckorna jag kan vara ledig, absolut, jag kan skola om mitt barn på en sommarplats på en helt ny skola, som han aldrig varit på och som han inte känner till, äää nej tack, jag rättade mig i ledet och fick anpassat mitt liv efter dagis öppettider, så det är de som jobbade där som bestämde även över min tid. Extremt märkligt att de inte kunde gå omlott? Nu får någon annan för'lder ta över den fighten, mina klarar sig själva nu.   

Fick en hemsk tanke idag när jag var ute ock gick med Loke. Just det här med hur långt tid vi har kvar, ingen vet ju det, men i bästa fall kanske jag har 30-40 år till, men bara! tänkte jag då, har jag bara 30 jular till, 30 sommar, 30 påsk? det är inte så mycket. då har det gått mer än vad jag har kvar! Hur ska jag förhålla mig till det?     

Jag har haft super fina dagar sista veckan, inga grå moln, inte mycket stress, solen skiner, dagarna blir längre, inga fler som dött, inga sjukdomar och mycket nya intryck. Rummet vi renoverat i mitten av huset är snart helt klart, det är nu klart så pass att snickarna har lämnat, allt är avplastat och ser jättefint ut. Rummet vi renoverat är vitt och grönt, ett superhärligt rum som jag inte riktigt vet hur jag ska inreda än, men det stressar mig inte det minsta. Dock väcks nya tankar, vi skulle bytt golvet i vardagsrummet, som vi renoverade förra året, typiskt! Bara att göra eller vänta, tror att just vardagsrummet kan bli jättefint med ljust nytt golv, men det är ett litet projekt såklart och lite drygt att vi just (vad vi trodde då) gjort klart. Vi får se hur det slutar, men är det någon tidsuppfattning man borde ha så är det hantverkares, de verkar leva i ett helt annat universum än i det jag lever i, vi har absolut inte samma uppfattning om tid, deras "jag kommer i morgon" kan ta 2 veckor.   

Igår tränade jag ett pass i Boxen, idag blev det löpning med barnen, det ger en oerhörd tillfredställelse för mig att träna, jag mår bra, känner mig bra och får liksom extra energi av det. Jag borde absolut lägga mer tid på löpningen just nu, men jag gör det jag hinner och mäktar med. Jag kämpar fortfarande med känslan att vara nöjd över att få till 3 pass i veckan, att det är bra nog, att inte ha dåligt samvete om jag inte hinner eller prioriterar mer. Det är fortfarande som tvångstankar. Det har nästan blivit värre sista åren, det kom med att kroppen förändrades och har en helt annan ämnesomsättning än för 10 år sedan.  

Lyssnade på en Podd i går där det tog upp ämnet om varför är det status att ha mycket att göra, vara stressad och ha ett hektiskt liv? Varför säger ingen " det är hur lugnt som helst" när någon frågar, det ska jag utmana mig i att säga faktiskt, överdriva hur lugnt och skönt det är, att våga säga "det hinner jag" , det är jag iof ganska bra på redan, att räcka upp handen och hjälpa till, då jag sällan ser saker som svåra. Avskyr verkligen problematiseringar, blir provocerad av det. 

 Åren går och frågorna blir bara fler och fler, det är både härligt och skrämmande, när jag var yngre trodde jag att allt skulle vara "klart" när man var så gammal som jag är nu, att bruset i huvudet hade lagt sig att, man skulle veta vad man vill och vill bli, att allt skulle ha ramlat ner i vardagshjulet och in i den grå-beiga tant ligan, men det har ju med ändrats, och insikten att inget blir någonsin klart börjar sjunka in.