Försakad eller prioritera och så lite kroppsfixering

Taggad på livet, det är jag! Det är en skön grundinställning 

Fick massor med energi av härliga människor från den kreativa näringen idag! En kvinna berättade till och med att hon läste min blogg, wop woo, vem är då jag att inte leverera och skriva. Jag har inte haft skrivtid på länge känner jag, något att skriva om det har jag jämt, men att få ner det är en helt annan sak. Jag älskar att skriva och att kommunicera, har alltid gjort! Jag tror dock att jag på äldre dagar blivit mer energisk och för vissa "för mycket". Jag var på en intervju på ett stort känt rock bolag för något år sedan, de undrade om jag alltid var så här hyper?? Jag var superlugn (enligt mig) på det mötet, om de tycker jag var mycket då, för ja de kunde lika gärna sagt till mig att jag är för mycket, så skulle de leva en dag i mina skor. 

Idag har jag brottats med tankar om "var är jag i livet yrkesmässigt just nu" och matchar min självbild med verkligheter och spelar det någon som helst roll??? Det sista nämnda är det mest spännande och svåraste att ta sig an! För vem spelar det roll, om det gör det för mig själv, är det tankarna jag ska ändra på eller situationen. I min vardag känner jag mig ganska själv, alltså ensam, och saknar det naturliga bollplanket när lite större tankar kommer att bolla med. Tankar är ju just bara tankar, ingen sanning. Oftast behöver jag dock lite knuff i rätt riktning och att utmanas. Jag är på en fin plats i livet just nu, vågar ju knappt skriva det då jag är livrädd att mattan då rycks bort. 

Även Jag brotts såklart med mitt "jag vill göra allt och det NU" syndrom, där jag bara inte får in allt jag vill, jag hinner inte. Jag vill jobba, vara med barnen, träna,jaga,gå med hunden, hänga med vänner, greja i huset, resa, dreja, måla, sjunga, läsa en bok, spela spel, gå på föreläsningar, investera, nätverka och sy egna kläder! Allt utom det sista stämmer, jag vill ju göra allt det där, varje vecka! Där till har barnens sina aktiviteter och där var det kört! Och vet ni? Det är ju helt ok, det får vara så just nu! Min man sa för ett tag sedan att "vår tid är förbi" trodde jag skulle svimma när han sa det! Va är jag passé, är allt bara serva o curla nu? Nääöö såklart inte, men lite är det så att nu är det några år när barnens aktiviteter kanske får gå lite före, vips så har några år gått och de vill absolut inte ha mig med. Stora sonen, han får jag nöja mig med att bara köra, man får absolut inte gå in i lokalen när han tränar. Minsta sonen vill att vi tittar på alla sekunder han är på isen, vilket inte är lite det! Jag har också börjat tacka nej, ställa in och erkänna när jag faktiskt inte får ihop livet. Ibland försöker jag, det funkar oftast med med lite hjärtklappning, hjärnblödning och minst två föräldrar till logistikhjälp, vilket inte är rimligt varje vecka. Försakar jag eller prioriterar jag bara? Det är ett mindset 

En annan sak: 

Jag har babblat om detta ett tag och jag kommer älta det lite till, men sedan jag blev 40 har jag blivit kroppsfixerad! Fixerad i negativ bemärkelse riktat mot mig själv. Jag känner mig inte i form, jag känner att alla andra är nöjda utom jag. Tänk va onödigt att vara 42 år fullt frisk och gå runt och bekymra sig om att kroppen inte ser ut som för 10-15 år sedan, galet. Jag vet intelligens mässigt att jag inte egentligen har rätt att klaga eller dämma mig Själv, men det gör jag! Jag tittar på alla som är snärta och smala och avundas lite - sjukt ju! Skäms lite för att skriva detta, men samtidigt så hjälper det lite, hjälper till dialog och hjälper det någon annan så är det värt det. Antingen tänker (ni) mottagaren att jag är helt rubbad och då känner ni er lite bättre själva, eller har ni någon gång tänkt samma sak och känner då att ni också mår bättre - så oavsett, all mår bra av dialog och ärlighet. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur min fixering, men jag jobbar aktivt för det varje dag. Har du tips så sparar inte på dem.