Små barn små bekymmer, större barn = större bekymmer

 Idag blev det samtal från skolan, jo då, om min förstfödda, dock hann jag inte svara när just skolan ringde, har inte nr inlagt och måndagar innebär mötes bonanza delux, noll tid över för att exempelvis svara på random nr som ringer och jag inte har inlagda! Kass av mig jag vet, men också sjukt otrevligt att sitta i möten och svara i telefonen, lite respektlöst. För ordningen skull så hade jag såklart svarat om jag vetat att det var skolan som ringde, nu har jag lagt in numret, ska inte ske igen. Hur som, en annan mamma ringde och vänligen upplyste mig mellan hennes eget upplösningstillstånd vad som hänt, eller rättare sagt det vi fått till oss hade hänt. Nu är det lyxigt att vi är flera vuxna i Vikings liv så innan jag hunnit ringa upp och fattat så var vikings bonus mamma redan på G till skolan. Det blev två siffrigt i samtal för mig under tiden jag försökte rodda med att  hämta min andra son, ha ett utvecklingssamtal och åka till träningen och snörade skridskor. Det var ett jädra pådrag som efter x antal samtal och timmar senare visade sig inte stämma med verkligheten. Svårt det där, en uppfattning och känsla som såklart inte ska föringars men som heller inte får åsidosättas för det som är sant. Det är svåra saker att prata om för både vuxna och barn, men det är viktigt att vi pratar, och pratar lite till. Vi pratar om vad som är rätt, vad som är fel, varför vi alla är olika. Jag gillar den tankebubblan med att alla är små varelser ser en varsin liten del på elefanten, någon ser snabel, någon ser en fot, någon ser ett stort öra och någon en svans, det är olika men det är fortfarande samma elefant, så ser jag på det med rätt och fel, vi kan se olika delar, men det är samma elefant vi alla tittar på.

Jag har många funderingar jämt, gillar att ha det, har sällan någon som riktigt förstår mig dock, inte äns mina närmsta verkar fatta hur jag fungerar eller tänker vilket är lite synd! För mig är det synd för när jag har riktigt kluriga livsavgörande frågeställningar har jag sällan någon som orkar lyssna eller hänger med i resonemanget. Ibland är mitt social kapital helt slut, ibland tar jag aldrig slut! Jah tror ju dessutom att jag är inne i någon slags förklimakteriefas, vilket kan göra mig väldigt, väldigt lätt irriterad, eller är det bara stress! Hur som, bråka inte med mig just nu om du inte tycker det är kul att få mothugg. 

När jag har dagar som denna är det gött att springa en runda, lyssna på Skärringer och Nessvold så jag får skratta och bara vara lite. Ibland kommer jag på mig själv skratta för mig själv så jag inte kan springa vidare, det är lycka det! 

Men det var denna måndagen, roligt, utvecklande, nya möten, noll dö-tid och en jädra massa drama, och så lite hockey och löpning på det! Så inte bara överlevde vi denna måndagen utan levde den till max!