Lagspelare eller individualist?

Jag är som bekant uppvuxen i en familj där vi inte sysslade med lagidrott, inte alls. Sanna individualister blev det av mig och min bror. Det är sant på ett sätt, ingen av oss höll någonsin på med en lagidrott, tror min bror var på en fotbollsträning eller så, fast på min tid bidrog allt runtomkring i föreningslivet till att det ändå blev en lagkänsla och när jag senare kom till USA för att träna och tävla så var det jätteviktigt med laget framför jaget även i friidrottens värld. Där tävlade vi på individnivå men också som ett lag, skolan fick poäng och det var viktigt att vi efter vi själva tävlat klart hejade på våra kamrater, samt att vi ställde upp om det behövdes deltagare även på en gren vi inte egentligen tävlade i. 

Jag är gift med en man som är uppvuxen tvärt om, i lagidrottens i värld med en boll i handen. Våra barn har blivit en blandad kompott, där 3/4 ä individualister på helt skilda sätt och en är lagidrottare. I vårt fall är det Hockey som vår minsta har fastnat för. I ett lag måste man ju ändå växeldra, man kan inte underskatta sin egen roll i det stora samtidigt som man ska se en helhet större än sig själv. Det är både laget och jaget som måste synkas. För de andra i lagets skull  gäller det att man gör allt man kan för att nå sin egen individuella potential. Det behövs i min mening individualister i ett lag för att det ska fungera optimalt, men flest lagspelare som kan se helheten, spännande, tur jag inte är hockey tränare. 

En arbetsplats är som ett lag, ett team som ska fungera, där alla har sina spetskompetenser. Som chef är man dock ensam, det är priset man betalar för en position, men man ska få laget att fungera, är man då lagspelare eller individualist? Kvittar egentligen mig, jag behöver inte sätta etiketter på allt, men det är spännande att resonera tycker jag. Jag kan ofta sakna någon att resonera med i mitt liv, få jag känner som hänger med i tankegångar eller äns är intresserad av att resonera som stort som smått.