Till Mörrum

 Idag har jag en hel vecka semester kvar, och det har sällan varit så välbehövligt som just denna vecka och sällan varit så efterlängtad. Nu är kanske den känslan är samma som med vädret, att man helt enkelt inte minns år för år, att minnet är bra men kort. Logiskt sett så borde jag haft år där jag behövt semester mer än i år men det kan jag inte minnas just nu. 

Visst är det häftigt hur vi har situationer, moment i livet som vi tycker är besvärliga, som vi oroar oss för, blir nervösa inför och sen vips är de förbi och vi överlevde även den dag? Det är fascinerande! Jag vet inte hur många gånger jag tänkt "varför utsätter jag mig för detta", och jag gör det om och om igen, sist jag var riktigt nervös var på uppskjutningen för jägarexamen och innan dess var det på uppskrivningen, samma känsla när jag bytt jobb, ska ha ett prov,  hålla i en föreläsning. Svaret på min egen fråga "Varför utsätter jag mig för dessa nerv prövningar" hela tiden är ganska enkel och det är känslan av när det är gjort, avklarat. Att prestera och känna känslan av "seger" tröttar jag aldrig på, oavsett om det är idrott eller jobb. Man måste våga för att vinna är en gammal klyscha men också en sann tes och för mig lever jag också efter "vad är det värsta som kan hända". 

Idag ska jag ner och träffa min efterträdare i Mörrum, ska bli trevligt, något jag sett fram emot sedan jag sa upp mig i Februari. Han verkar vara en bra människa och jag ska inte på något sätt ge honom råd eller tips utan enbart dela med min erfarenhet och kunskap. Kunskap är i min mening helt värdelös om man inte delar med sig utav den, samma med erfarenheter. Jag har lämnat över verksamheter förr och jag lämnar dem alltid helt, alltså jag lägger mig aldrig i efteråt eller hänger kvar på något sätt. 

Mot Mörrum!