Oro för obotliga sjukdomar

 Det är inte mycket jag är rädd för, eller nu när jag tänker efter så är det ganska mycket jag är rädd för, farliga djur, höjder, åka bil fort, bli skadad, barnen blir sjuka, vet ni vad ? Jag är sjukt lättskrämd så jag är rädd för ganska mycket. Men det jag skulle komma till som jag är superrädd för är farliga obotliga sjukdomar. Jag funderar på det ganska mycket, vilket jag vet är helt onödigt och orealistiskt att lägga tankar och kraft på, men jag är skiträdd för att dö i förtid och hela den resan det innebär att få ett sådant besked. Det enda som är en värre tanke är om någon av mina barn eller min man skulle bli sjuk! 

Jag vet att allas vår tid är begränsad, och det enda konstanta vi har i våra liv är att alla ska just dö, men det är ju en sjukt obehaglig tanke. Att just veta ens tid skulle bli extra begränsad vore fasansfullt, panik skulle uppstå. 

Jag har en förkärlek till att prata med äldre människor i min omgivning. En sorg i mitt liv är att jag inte har mormor, farmor, morfar eller farfar kvar i livet, och att jag då i mina yngre dagar inte tyckte det var lika viktigt att prata med dem. Det är så mycket jag nu skulle vilja prata med dem om. Jag skulle vilja veta vad de tyckte om ina föräldrar, kanske berätta om något roligt de gjort, om hur de upplevde sin barndom, min barndom, vad de var nöjda med i livet eller något de önskar de gjort annorlunda. Hur upplevde de livet ? Var de nöjda men hur det blev hade de något outtalat? 

Jag tycker det är viktigt och så sjukt intressant att ta del av hur det var, för faktiskt inte alls så längesedan. Det ger mig ett lugn att få höra om hur olika det kan vara, men det blir bra ändå. Att liksom livet och tiden går oavsett. I år har vi ju inte kunnat träffat de äldre, och speciellt inte de som vi inte umgås annars med och de äldre jag umgås med är jag inte nära släkt med och ska absolut inte umgås med. Jag försöker visa att jag tänker på dem, genom att skicka blommor till moster och mina fd grannar från Kylinge, vår granne nu försöker jag haffa när han är utomhus och ställa både svamp och nybakat på hans trapp, men det är inte samma sak som att ta en kopp kaffe och prata. Finns det något godare än fika hos någon där man aldrig känner sig i vägen eller stressad av, utan att man äns behöver annonsera sin ankomst ? 11 kaffe  är fina grejer det. 

När jag var mammaledig hade jag tid att dricka 11 kaffe med mina grannar, av en slump (! not!) så råkade jag alltid gå förbi med vagnen just vid den tiden! Detta hände faktiskt med båda mina barn fast vid olika platser och olika pensionärer, så berikande och så tacksam är jag för jag tog mig tid till detta. Det kommer jag bära med mig hela livet, mina barn har redan glömt det men jag vill verkligen lära dem ta sig tid. Det är det finaste du kan ge en annan människa, din tid. 

Jag hoppas jag får bli gammal och frisk, så jag kan bli en gaggig gammal tant som pratar med kidsen om hur det var förr.!