På sportlov idrottar man. Det är sedan gammalt!

På sportlov idrottar man. Det är sedan gammalt!

Sex ispass på två dagar, så har min yngsta spenderat sina första dagar på sportlovet. Behöver jag skriva att han har somnat utan besvär eller invändningar på kvällarna, och jag har inte behövt tjata om vare sig skärmtid eller kostvanor. Det ena ger liksom det andra.

Så dagens sens moral: försök få in era barn i en sport och förening. Det behöver såklart inte vara en sport  men något att göra. Något som fyller flera funktioner och fostran. Inget av detta har mina barn såklart reflekterat själva över ännu. Och inget av det kommer de värdesätta på flera år, men kanske en vacker dag! kanske! 

Viking har också haft friskluft, föreningsliv och träningar i sitt liv sedan han var liten. Han valde också att tävla tidigt,  i en helt annan sport än hockey med en helt annan form av prestation, men också något som gav honom kontakter, vänner, förståelse för ansvar, uppoffring, vinster och förluster. Först nu när han är 16 år (snart) så förstår han det kroppsliga, helheten och att träning är härligt sätt att umgås, lära känna sin kropp få ut både frustation och glädje.

Det här med att skapa en cup, en camp eller en tävling, med helhet, upplevelse och innehåll, där finns det ofta mycket kvar att önska av arrangemangen. 

Ta Zekes camp idag som exempel. Tre ispass med en och en halv timmes paus mellan varje. Ingen mat som ingick, inget mellansnack. Ingen som,  trots att vi betalat en hel del pengar för denna camp, såg till att mitt (och alla andras) barn hade en meningsfull, trygg och rolig paus!

Jag hade lätt betalat än mer om de fått lunch och något organiserat mellan passen, åtminstone en vuxen som var med dem De är 10 år gamla och "loocker room talk" har man ju hört talas om, men än har jag inte sett en enda förening jobba med det i praktiken.  

Hur kan man inte ta tillfället i akt att lära barn från 10 till 14 år någonting även mellan ispassen? Åtminstone lite social träning? Helt obegripligt. 

I en idrott som hockey,  ganska tuff, ganska krävande och omgärdad av en hel del förutfattade meningar  hur kan man inte passa på att ta “snacket”?
Så här är vi med varandra.
Så här beter vi oss mot varandra.
Så här tar vi hand om oss själva, våra saker och vår klubb. 

Kanske var det inte det klubben köpt av han som häll i det? Kanske hade den arrangerande klubben inget med helheten att göra. Men kanske kunde man ändå ha passat på? Kanske kunde man ha lockat fler aktiva  eller fler engagerade föräldrar? Bara kanske, bara en tanke. Jag satt utanför omklädningsrummet, och ja de hade behövt ha någon som kanske fånga upp dessa killar, ja det var bara killar med. 

Detta gäller inte bara denna camp. Det gäller i många sammanhang. Man ser till sin egen lilla bubbla,  sin egen “farmen-värld”, som jag brukar kalla det. Där det man lever i just här och nu blir ens allt, helt naturligt och helt vanligt, men något flera behöver hjälp med att slå hål på för att må bra. 

Ibland behöver livet få vara i sin lilla lilla bubbla, absolut. Men ganska ofta behöver vi också se utanför den. Se att det finns en större helhet. Att vi lever i olika världar. Ibland behöver vi hjälp med det. Det är då det fina samspelet kan uppstå. Vi är alla bra på olika saker men att nyttja det istället för att utnyttja det, det är en konst. Men vi behöver då börja med att lära oss förstå, både sin egna och andras påverkan och "farmen liv" 

Med det sagt så hart Zeke har haft en kanondag. Tre grymma pass, proffstränare och massor med istid. Han är nöjd – för han tänker inte alls på det jag just reflekterat över, att jag fikat maten, snacks, tagit ledigt och varit här med honom, så han ska bara trygg. Zeke är inget barn som tar för sig, han gör det han ska och det som förväntas, han hörs inte och kommer inte stöka runt, dessa barns blir ibland bortglömda, de som hörs mest och stökar får eller tar majoriteten av tiden. De får inte alltid beröm, för de har en hög lägsta nivå, de gör det de ska, i det tysta. 

Men jag tänker på allt runtomkring mig och min familj, jag ser allt och bygger scenarios fortare än de flesta andra. 
Jag hade önskat en mer ombonad camp! 

Jag förstår om man gör en camp för ett enskilt lag där barnen är äldre,  då kanske man inte behöver organisera pauser, mat eller mellansnack. Men när det är barn från olika lag, som inte känner varandra och inte är så gamla, då behöver de vägledning även i pauserna. 

Vad händer annars? Jo, någon hamnar i sin bubbla. Någon sitter med telefonen. Någon börjar tänka: "Hoppas de inte hoppar på mig, pratar med mig, tar min klubba,.Det här med hockey var kanske inte så kul ändå. Jag gör bara klart den här dagen så mina föräldrar blir nöjda. ”

Kanske.
Alltså tvärt emot det vi vill.

Jag kan bara prata för mig själv, men jag vill att Zeke ska gå därifrån och känna:
“Det här är det bästa jag vet. Det finns fler som är som jag. Jag utvecklas. Jag längtar till nästa träning. Nästa säsong ska jag bli bättre på det där, den där personen var ju rolig och jag ser upp till,,…”

Det är den känslan jag vill åt för mina barn. 

Det pågår stora debatter om bredd vs spetsidrott. Jag menar att det ena inte kan finnas utan det andra.

Utan bredd – ingen spets.
Utan spets – ingen bredd.

Curling. Pingis. Två tydliga exempel. Hade vi inte sett Truls prestationer hade det inte varit kö till de lokala pingisklubbarna. Curling hade knappast varit på allas läppar om vi inte haft olympiska framgångar.

Diskus blev inte coolt för att jag var medelmåtta som ungdom. Det blev coolt för att Sverige har världsstjärnor som Vanessa och Daniel Ståhl.

Alltså: ingen bredd utan spets och vice versa.

Jag tycker att vi pushar barnen för lite idag. Det står jag för, det räcker att läsa de första två meningarna i det här inlägget för att förstå varför.