Jag fixade det!
Efter frukost i morse var jag lite besvärad över att jag inte hunnit i kapp med min löpning och den planen jag gjorde tidigare i år för hur långt jag anser att jag behöver klara av distansmässigt för att fixa broloppet nästa år. 1 mil för maj månad var planen. Min man sa, "men du fixar det nu, bara gör det nu, ut och spring rumt Långasjön. jag vet att du klarar det". Ja varför inte, jag drog på mig kläder, svalde kaffet, snörade skorna och satt på en podd! 1 mil senare var jag över förväntan glad över att jag lyckades och det ganska smärtfritt också! Jag kan om jag vill, tack Andreas säger jag som både tror på mig och pushar mig!
För övrigt känner jag en generell "nyp mig i armen" känsla just nu! Jag är så glad för så mycket. Jag älskar att bo där vi bor, både i det fysiska huset och på gatan och orten. Jag är så glad för att det går bra för barnen. Jag är glad för min fina man, tänk att han står ut med mig alla dagar i veckan. Min snälla fina familj som hjälper mig när jag behöver det. Jag är glad för min kropp orkar dra runt mig på 4 crossfit pass samt en milstur denna veckan, en mycket bra träningsvecka. Jag är glad att jag får träffa min brorson flera ggr i veckan. Jag är mest glad för att vi är friska!
Jag fick goda nyheter i fredags, som jag ska beskriva när allt väl är 100% klart, man ska inte ropa "hej"... och allt det där! Fredagsfealingen var total i fredags, inte bara att jag hade en trevlig lunch med en ny bekantskap, solsken, träningen avklarad tidigt, åt den godaste räksalladen jag någonsin ätit på ett nytt härligt matställe (nytt för mig)) utan jag fick ett sådant samtal, ett sådant med goda nyheter som gör att man skiner upp, hela jag log! Som jag längtat efter detta samtal, visserligen inte jättelänge, men detta är något jag verkligen tror och ska göra allt för att det ska bli kanon! Mer om det senare!
Lördagen fortsatte i samma "nyp mig i armen" känsla med sol, promenad med familjen, Middag med goda vänner på cykelavstånd! Känslan vände aningen vid kl 23 ungefär, då min man råkade trampa snett efter att han (efter några glas vin) skulle impa på Zeke att han kunde cykla på bakhjulet (på min damcykel) Det kunde han! Kalkylen att hans knä skulle klara att stå emot det där hoppet han fick göra för att inte slå över, det var inte riktigt uträknat. Så nu är det kryckor och smärtstillande som gäller, men Zeke han säga "du kan ju pappa" innan det gick åt skogen gjorde det nog värt det!
Kommentarer
Skicka en kommentar