Jag äter för två!

Nej jag är inte gravid, blev du besviken nu? Förklaring kommer längre ner.

När jag joggar kommer jag på massor med saker jag vill skriva, sen händer det oftast inte då livet kommer emellan, sen glömmer jag. Idag är jag förresten grymt nöjd, joggade över 1 mil för första gången på länge och hann tänka massor! (Fick jag det sagt också!)

Jag har just nu semester, och är det något jag gillar så är det just att äta, jag gillar känslan av att uppleva nya ställen, testa nya smaker. Jag lägger stor vikt vid trivsel, service och naturligtvis också smaken o utseendet på det jag ska förtäta. Jag minns saker genom smaker och dofter. Vill åka till New York för att åter få uppleva den godaste burgaren och bästa mangomadnsess! Jag vill äta fisk i Budapest, pommes i Holland och kanelbullar i Sölvesborg! Under en vecka har jag testat 4 nya ställen och samtliga ligger i Blekinge - fantastiskt. Ser ni att det hänger ihop ? Förstår ni varför jag måste jogga en mil lite då och då - så jag kan äta !! Nu menar jag absolut inte att jag vill uppleva enbart  fancy, svindyra restauranger, tvärt om, jag älskar det här nya med street food och matvagnar, pop-up ställen. 

Men åter till att jag skrev att "Jag äter för två", jag försöker ju också som jag beskrev ovan uppleva för två, pratar för två, stressar för två - jag försöker helt enkelt leva för två. Varför tänker du, om jag nu inte är gravid!? Jo; Samma dag som jag föddes för snart 38 år sedan konstaterades min tvilling dödfödd. Så var det med det, på denna tiden gjordes inga ultraljud, så mina föräldrar visste inte heller - eller jo mamma visste, hon hade det på känn!  jag fick veta detta först i tidiga tonåren och har inte lagt så mycket vikt vid det genom livet. Dock har jag också blivit äldre, jag har själv varit gravid fyra gånger, och har två barn - Do the math!  Bebisen som var tänkt att komma året innan Zeke är född, kom ut här hemma och det är en känsla och syn jag aldrig glömmer, aldrig!  Så fast mina föräldrar inte heller viste måste de ju då och då undra, för som sagt man glömmer inte! 

Mina föräldrar fick både glädje o sorg i ett och samma ögonblick, vilket antiklimax. Men jag tror inte världen hade klarat två av mig så någon mening måste det ha varit. 

Var det mitt fel? Ja troligtvis tog jag överhand på något sätt "there can be only one!",,,men självklart kan man som foster inte styra detta, men jag rättfärdigar mina något "för mycket" fasoner med att jag måste leva för två - det är jag skyldig honom! 

Tycker du mitt inlägg spretar lite? Då skulle du läsa mina tankar. Jag tycker allt är glasklart men fler gånger än jag kan räkna ser jag på människor i min omgivning att de inte hänger med i mina tankebanor. På college I kursen English writing sa läraren att ”Ida, you are a complex thinker” , ja ha, tack sa jag (fast på engelska då!)